Louise Konsumentkoll

Vi har sträng alkohollagstiftning i landet. Den här flaskan med ”ICE vodka” hittade vi i Coop Extra i Stuvsta.  På flaskhalsen står det ”3,5″. Vaddå 3,5? Inte vet jag.

Innehållsföreckningen meddelar  att flaskan innehåller minimum 2.25 % alkohol. Ingredienserna är kolsyrat vatten, vodka, socker, surhetsreglerande medel, smaksättning och olika konserveringsmedel.

Drycker med maximum 2,25 procent alkohol som inte är öl får säljas i livsmedelsbutiker. Hur mycket alkohol innehåller den här? 

Och är inte det här förtäckt alkoholreklam?  Vad tycker Livsmedelsverket? Vad säger Folkhälsoinstitutet? Vad tycker Coop centralt? Det ska vi ta reda på.

Vad tycker du? Ska den säljas i Coops butiker?

”Tillfällig klippvara” meddelar butiken när vi frågar. Men ändå.

Ice Vodkan är slutsåld kan vi meddela alla hugade Valborgsfirare.

Nyss kom KonsumVärmlands svar på Ekots och mina, anklagelser. 

Förseelserna låter inte lika illa som i radioinslaget. Men illa nog. Jag hoppas ändå att Konsum Värmlands chark får finnas kvar på hyllorna i Coops butiker här i Stockholm. Jag kommer att köpa. Det behövs konkurrens till de stora charkindustrierna och till Coops egna varumärken. Det är roligt med mångfald.

I går rotade jag i ämnet felmärkta charkprodukter. Marie Olsson på JM Chark ringde tillbaka på eftermiddagen och bekräftade min farhåga, att  flyttas förpackningsdatumet fram blir också ”bäst före datum” automatiskt framflyttad.

I dag följer Ekot upp med rapport om Konsum Värmland usla kontroll av charkprodukter.Så himla dåligt!  Jag skäms. Konsumentkooperationen ska stå för ordning och reda, pålitlighet och trygghet, och så gör vi inte det. En tuva kan stjälpa stora lass. Sådant här får bara inte hända. 

Konsum Värmlands korvar finns på Coop i Stockholm. Jag var glad när Coop slöt avtal med Konsum Värmlands charkfabrik för något år sedan. De är ett litet företag med rykte om sig att ha jättegoda och fina produkter. Och det är roligt när det inte är bara Scan och Atrias produkter som ligger i Coops charkdiskar. Och så kommer det här.

Jag är grymt besviken.

Livsmedelsföretag ljuger om förpackningsdatumet. Det visar en kontroll som Livsmedelsverket har gjort.

- Hur kan företagen vara så korkade, undrar jag i morgonens radiodebatt med Åke Rutegård, vd för Kött- och charkföretagens branschorganisation.

Reglerna är extremt tydliga. ”Förpackningdag är den dag då ett livsmedel innesluts i den förpackning i vilken livsmedlet är avsett att saluhållas”.  Allt annat är olagligt.

Och om man flyttar fram förpackingdag på produkten så blir väl också konsekvensen att ”bäst före datumet” flyttas fram och blir fel. Eller? Detta ska jag ta reda på under dagen. I så fall växer fusket ytterligare.

Förtroendet för svenska livsmedel är lägre än tidigare visar Livsmedelsföretagens, LIs, senaste undersökning ”Förtroendet för maten” som presenterades förra veckan. Synd tycker jag,  för i regel har vi bra mat på butikshyllorna i Sverige.

I dagarna diskuteras om slam från reningsverken ska läggas på åkermark. Det är bra. Frågan måste debatteras. Men själv känner jag  obehag för att ge mig in i debatten.

Jag är nämligen positiv till att slam certifieras. Naturvårdsverket har ansvar för att slam som läggs på åkermark ska vara godtagbart ur hälso- och miljösynpunkt. Certifieringen säkerställer att halterna av tungmetaller och miljögifter hålls under kontroll och att kraven skärps år från år. För att få ett certifierat slam måste reningsverken jaga fatt på och åtgärda utsläpp av tungmetaller och miljögifter.  Något som på sikt gynnar hela miljön.

Det finns problem med ämnen som inte bör finnas i slammet. Men om det är ett stort eller mindre problem beror på i hur stor mängd ämnena förekommer och hur mycket och hur ofta slammet påförs markerna.  Att det ställs  krav på det slam som ska ut på åkern är ett stort steg i rätt riktning.

Det finns en del som tycker annorlunda. Och med dem vill inte jag debattera. Jag tycker det är obehagligt. Eftersom jag är positiv till certifiering kommer jag troligen att skyllas för att gå i reningsverkens ledband och  manipuleras av storindustrin.

Slammotståndarna målar i svartvita penseldrag, hårdvinklat och utan utrymme för nyansering. Vad man än säger kommer det att vändas emot en. Och fakta undanhållas. Som nu i DN där debattörerna får det att verka som om allt slam ska ut på åkrarna. Så är det inte. Det är fjorton reningsverk som har fått godkänt slam. Tills i dag har slam körts ut okontrollerat. Det nämns inte.

Vi äter mat som kommer från åkrarna, resterna -vår egen skit och annat-  återförs till marken genom slammet. Fosforn och andra näringsämnen som förs bort från åkern  återförs och gödningsämnena ingår i ett kretslopp. Människor har i flera år funderat över hur detta ska göras utan risk för människor och miljö eftersom toalettavloppen blandas med andra avlopp där det kan finnas föroreningar.

Fosforn kommer att ta slut inom en inte allt för lång framtid, och andra lösningar måste till så att grödorna får den näring de behöver.

Vårt avfall måste tas om hand på något sätt, att bränna upp viktig näring eller lägga det på deponi kan inte vara en hållbar lösning. Tills någon har kommit på något bättre sätt att återföra näringsämnena till åkermarken tycker jag att det är bra att slammet kontrolleras och certifieras.

Målsättningen måste vara att få fram ett slam av toalett-  eller åtminstone stallgödselkvalitet och kraven måste därför höjas från år till år. Det är detta certifieringen syftar till. Innan jag sätter punkt undrar jag var Naturvårdsverket finns i debatten? Punkt.

Just hemkommen från trakterna runt Nice, Frankrike kommer här ännu en rapport.

Man kan inte låta bli att hänföras av marknaderna som finns i varje by, inte varje dag men några gånger i månaden. Tanter och farbröder kommer infarandes från landet med egen skörd av grönsaker, blommor, marmelader och lavendelpåsar. Många är också kringresande marknadsfolk som drar från by till by med sina grillade kycklingar, nougater, korsetter och kalsonger. Och byborna, gammal som ung, rik som fattig drar ut på gatorna, smakar, synar, köper och avslutar med ett glas på närmaste kafé. Vilket folkliv! Skoj.

Fast ser inte dessa kronärtskockor nästan konstgjorda ut? Trodde det inte gick att standardisera grönsaker. Men tydligen.

Tomater från år 1928 – kan det vara något? Jag spår att nästa trend när det gäller mat – efter naturligt, äkta och nära –  blir ”mat från förr” eller ”efter gammalt recept”. På marknaderna i byarna i närheten av Nice hittade vi olika sorters grönsaker uppdrivna från fröer från förr i tiden. Tomaterna här kostade 80 kronor för tre stycken och smakade -  ingenting.

Det var inte alls bättre förr. Växtförädlingen har gjort framsteg.

Tyvärr gäller inte framstegen de ekologiska tomater som säljs här hemma. Jag har prövat Änglmarks tomater tre gånger. De smakar heller ingenting. Har försökt med ekologiska småtomater, både körsbärs- och babyplommontomater. Antingen smakar de ingenting eller också är de sura. För säkerhets skull har jag nu gjort en blindtest på jobbet. Är det mina smaklökar det är fel på? Icke så! De spanska helt vanliga cocktailtomaterna var  avgjort bäst. Sex av sju kolleger rankade dem som absolut godast. Utan tvekan.

Ska Coop sälja ekotomater för mellan 100 och 130 kronor kilot ska de banne mig smaka gott också. Gör det inte det har de inget på butikshyllorna att göra. Hur ekologiska de än är!

Svenska vanliga tomater smakar heller ingenting numera men det är en annan historia. Det är inte säsong än. 

För tio år sedan var det ett äventyr att handla i franska stormarknader. Det är det inte i dag. Allt som finns där, finns här. Bara mer av, i snyggare förpackningar och snyggare exponerat. Och till skillnad från här dignar delikatessdiskarna med ostar, charkuterier, bröd och fisk.

Varumärket ”Reflets de France” hade utökats med massa produkter, speciellt olika ostsorter. Och salt. Salt från olika regioner verkar vara poppis. Där som här.

Jag hittade inte mjölkflaskan, kanske sålde den inte och plockades bort från hyllorna, eller så var den slutsåld. Mjölken var ganska dyr, ca 15 kronor för 75 cl om jag inte minns fel.

I morgon blir det rapport från ”småmarknad”.

Jag blir borta några dagar. Ska till Frankrike. Bland annat ska jag kolla om Carrefour, en av världens största livsmedelskedjor, fortfarande samarbetar med småbönder i olika regioner.

För några år sedan hittade jag den här flaskan i en av Carrefours enorma butiker. Baksidan av flaskan med ”bergsmjölk” berättade om bönderna i Pyrenéerna som leverade mjölken till ett av Carrefours egna varumärke ”Reflets de France”. Varumärket fanns även på en speciell skinka tillverkad av småbönder i Alsace, på ravioli från bönderna i Roquefort, på en paté från Bordeaux, o s v.

Det ska bli spännande att se om varumärket fortfarande lever, eller om det har kommit något annat i dess ställe. Hur som haver är jag säker på att  ”storytelling”  om mat fortfarande är populärt. Rapport kommer!

För något år sedan lanserade varumärket Lysekil den här förpackningen med stenbitsrom. Lyxutseendet tog de fem spänn mer för än annan kaviar. Och jag jublade. Inte för priset, men för att det var den första burken i Sverige som gick att diska ur och återanvända som dricksglas.

I Frankrike kan man snabbt skaffa sig en snygg glasservis genom att ta tillvara senapsburkarna. Men här är alla glasburkar hopplösa att återanvända mer än till egengjord sylt. I övrigt får de gå i glaskrossen.

När får vi fler snygga glas att spara till drinkbordet? Någon? Coop ?