H&M har som mål att få bort skadliga kemikalier vid klädtillverkning till år 2020. Så himla bra. Och kan H&M så kan andra…

I veckan träffades ett tjugotal representanter för modeindustrin, återvinningsindustrin, forskare, insamlings/ välgörenhetsorganisationer och konsumentrepresentanter ( det vill säga jag) för att diskutera hur alla kläder och textilier som vi köper och slänger kan tas tillvara och få ett längre liv. Till nytta för miljön, förstås. Alla inser att vi måste hushålla med resurser och att det inte går i längden att köpa och slänga material som det har åtgått massor av vatten, kemikalier, energi och annat för att producera. Och att det är fullständigt ohållbart på sikt att  kemikalier som är skadliga för hälsa och miljö åker rätt ut i naturen och förgiftar allt i dess väg.

På mötet såg vi bland annat sen skojig film från Stena Recyclins lumpfabrik på 1950-talet. Då tog man tillvara varenda trasa, antingen för att göra nya plagg, mattor eller annat eller också så rev man sönder fibrerna, sorterade och pressade ihop till filtar, madrassfyllning osv. Klokt. Det behöver vi komma tillbaka till i stället för att bränna upp massa textil som vi gör i dag.

Och välgörenhetsorganisationerna får bara in en bråkdel av alla bra plagg som vi sorterar ut från våra gardrober. De vill ha fler! De säljer kläderna vidare, i Sverige eller på världsmarkanden och för pengarna de tjänar gör de stor nytta!  Fler insamlingscontainrar på fler platser behövs. När vi rensar våra proppfulla gardrober ska det vara enkelt för oss att lämna paltorna vidare där de gör nytta. Inte sant?

Världsvattenveckan – World Water Week- har startat. Därifrån kommer bra rapporter om hur vi kan fixa ett matbrod till 9 – 10 miljarder människor  år 2050. 70 procent av maten som produceras kommer från småbönder, ofta fattiga. Med hjälp av enkel teknik som förbättrar böndernas hushållning med vatten kan deras produktion fördubblas eller tredubblas, och diskussionen om matbrist kommer att vara ett minne blott.

Det är bara att sätta igång. Bland annat är det hög tid att vårt bistånd går till utveckling av jordbruket i fattiga länder. Och det inkluderar satsning på infrastruktur, lager och kyla så att inte maten förstörs innan den hamnar i butiker, marknader eller går på export. I dag hamnar 30 – 40 procent av all producerad mat aldrig i våra magar.  Det är faktiskt inte klokt.

Hade jag inte haft så mycket inplanerat i höst så hade jag tagit tjänstledigt och sökt jobbet!

Kooperation Utan gränser är den biståndsorganisation som bland andra vår förening arbetar med. Just nu har de ett superspännande projekt på gång. Svenska kvinnor uppmanas att anta utmaningen och söka världens tuffaste jobb. Utan Gränser syftar på det hårda jobb som tusentals kvinnor i Kenya utför, för en spottstyver.

Man kan alltså ansöka om en korttidsanställning för att hjälpa till vid sådden nere i Kirwara, Kenya. Hur intressant och lärorikt vore inte det?

Lönen ligger på under 10 kronor om dagen, för en låååång dags arbete. Kan även tänka mig att det är lite si och så med kollektivavtal, fikaraster, övertidsersättning, OB, arbetskläder mm.

Det är redan många som har anmält sitt intresse. Kan det här vara något för dig? Gå in på Kooperation Utan gränser för att läsa mer.

Hoppas att jobbet blir en riktig ”snackis” så att Utan gränser når fram med sitt budskap och vi kan lära oss mer om vart våra pengar går när vi trycker på ”biståndsknappen” i Coops butiker.

I dag åker min kollega Anna Carlsson till Sveriges Lantbruksuniversitet. Där presenterar hon  fyra projektidéer för de duktiga fjärdeårsstudenterna på kursen Agrosystem. Ett projekt handlar om att  förutsättningslöst, med två Coop butiker som bas, undersöka vilka rutiner etc. som skulle behövas för att man på ett enkelt sätt kan hämta mat som annars skulle kastas. För att sedan distribueras till ideella organisationer som Frälsningsarmen med fler utan att livsmedelssäkerheten äventyras. För- och nackdelar, ekonomiska hinder, varumärkesfrågor och lagstiftningsfrågor ska studenterna bland annat grotta sig ner i. I projektet samverkar vi med företaget Allwin, och Coop förstås.

Hoppas studenterna nappar! Det är ett bra och nyskapande projekt. Precis som SLU-projektet ”Maten som försvann” från i våras.

Välmående, solbränd och utvilad efter nästan fyra veckors semester i Vietnam öppnar jag lojt posten vid köksbordet. En julhälsning har kommit från organisationen Velki i Lettland dit jag sedan många år, genom Hoppets Stjärna, skickar futtiga 200 kronor i månaden som bidrag till en utvecklingstörd pojkes omkostnader på barnhemmet. Läser brevet. Funderar. Så olika liv, deras och mitt.

Bestämmer mig för att jag aldrig, aldrig mer ska ironisera, som jag har gjort i olika sammanhang, över företag som hakar på ”göra gott trenden”. Det vill säga alla de företag som nu plötsligt börjar skänka pengar till olika hjälporganisationer och biståndsprojekt för att stärka sitt varumärke. I dag kan man knappast köpa en korv utan att någon krona går till välgörande ändamål.

Och bra är det, för pengarna behövs. Och oavsett skäl så finns det i företagen många människor som känner stolthet och engagemang för att deras arbetsplats bidrar till att människor som har det svårt får möjlighet att skapa sig ett bättre liv. Och oavsett skäl så kan företagens bidrag göra stor skillnad för enskilda individer och familjer.

Läs gärna brevet. En annan verklighet, så nära.