Louise Konsumentkoll

Jag läser gårdagens Metro och stöter på en jätteannons från hälsokostkedjan Life. Den säger att maten har tappat mängder av vitaminer och mineraler på sjuttio år. Underförstått behöver vi kosttillskott som vi kan köpa på hälsokedjan Life. Läs annonsen här, det rekommenderar jag.

Några funderingar:

• På sin hemsida hänvisar Life till två amerikanska studier.  Är det samma näringsinnehåll i  livsmedel som odlas i Sverige som i USA?
• Mjölken, köttet och och osten har tappat 28 – 31 procent av sin näring under de senaste 70 åren. Hoppsan. Vilken sorts näring har de tappat?
• ”Ju mindre näring vi får i oss desto mer proppar vi i oss av dålig mat”. Studier?
• ”Därmed riskerar du att hamna i en ond cirkel av farliga tillsatser, socker, transfetter och tomma kalorier”. Jaså? Källa?
• Vilka tillsatser är farliga? Ge gärna exempel. Och i vilka livsmedel  finns alla transfetter?
• ”Det enda sättet att komma ur den onda spiralen är att ta ansvar för din egen hälsa” skriver Life i annonsen. Och fortsätter ”Antingen äter du så mycket närodlad, ekologisk mat du bara orkar. Eller också så kompletterar du maten med naturliga kosttillskott”. OK Life, men om man äter för mycket närodlat och ekologiskt så att man blir tjock och fet? Hälsosamt?
• Och om jag nu äter den näringsfattiga maten, är det OK, bara jag också äter naturliga kosttillskott?
• Hur ska jag som bor i Sollentuna få tag i närodlat och ekologiskt som inte har transporterats så långt eller lagrats? Kan ni rekommendera någon livsmedelsbutik? Coop har ju ett stort ekologiskt sortiment, men grönsakerna har lagrats och transporterats långt. Jag kanske ska gå direkt till en Lifebutik och shoppa loss?
• Förresten, eko och närodlad mat. Är det bombsäkert att den verkligen är mer näringsrik? Och närodlat, hur många kilometers avstånd till odlaren räknar ni som närodlat? Tacksam för studier som belägger tesen.
• Frukt och grönt innehåller ju massor av andra bioaktiva ämnen än vitaminer och mineraler. Finns de också i kosttillskotten?
• Vad räknas som naturliga kosttillskott? Om man äter vanliga vitaminer och mineraler på burk, slänger man då pengarna i sjön?

Det finns mer i annonsen som jag blir fundersam över, men jag nöjer mig med detta och skickar frågorna till Life och branschorganisationen Svensk Egenvård. Och så hoppas jag på svar.

Jag har nämligen för mig att frågan om att maten har sämre näring i dag än förr i Sverige har stötts och blötts . Svårigheterna att komma fram till fakta är att det inte finns några riktigt bra studier att jämföra med. Men vet Life allt detta så är det bara att gratulera. Och har de en så stor annons- och fler kommer säkert att följa- så måste de ju vara tvärsäkra. Eller hur?

En fundering till: Visst äter vi väl mer frukt och grönsaker i dag än för sjuttio år sedan? Om Lifes teser skulle stämma, då får vi ju troligen i oss mer vitaminer och mineraler + andra nyttigheter i dag än då – eller?

Vid mitt studiebesök hos Findus diskuterade vi företagets nya märkning på deras frysta produkter. Där är vi absolut inte överens.

Att det står ”utan onödiga tillsatser ” på paketen kan till nöds gå an ett kort tag. Företaget plockar bort så gott som alla tillsatser i sina produkter just nu, liksom t ex Dafgårds och många andra som säljer fryst mat.

Men ”utan konserveringsmedel” och ”utan transfetter” är en helt oacceptabel märkning tycker jag. Den vilseleder och förvirrar.

1. Findus frysta rätter har ju aldrig haft mycket av konserveringsmedel i sig. Behövs inte. De är ju frysta. Det hjälps inte att konsumenter enligt undersökningar tror att det är konserveringsmedel i fryst a rätter. Märkningen ska bort!
2. Hur mycket transfetter har det funnits i de frysta färdigrätterna de senaste åren? Inga alls. Det lilla som fanns togs bort helt 2007. Det är tre år sedan. Bort med märkningen – nu genast!

Hallå Livsmedelsverket! – varför agerar ni inte?

Lyssnar på P1s reportageserie ”Matens pris” om vedervärdiga miljö-och hälsokonsekvenser när soja besprutas med skadliga bekämpningsmedel i Brasilien. Soja som sedemera blir foder tillvåra svenska kött- och mjölkdjur. 

Under förutsättning att radiointervjun i dag med Lantmännens chef för hållbarhetsfrågor inte blev klippt på ett för honom väldigt ofördelaktigt sätt, så är det en del jag inte begriper.

Sojaodlingen i Brasilien och svenska lantbruks inköp av mängder av en miljö- och hälsomässigt förkastlig fodersoja har ju diskuterats i många, många år. Lantmännenchefen lät förvånad över frågan. Försök har gjorts, och om jag inte minns fel ganska lyckosamma sådana, med att i stället ha raps som ersättning till soja. Och bekämpningsmedlen Paraqvat och Metamidofos känner till och med jag till som inte dagligdags arbetar med frågan. Jag trodde faktiskt att de förbjöds över hela världen för något år sedan. Ett utslag av min alltför stora godtrogenhet.

Det är hög tid att säkra ett okej sojafoder till bland andra våra svenska kött- och mjölkkogårdar. Vi betalar ofta bra mycket mer för det svenska produkterna, ”för de svenska mervärdena”. Låt oss då vara säkra på att inte djuren är uppfödda på en helt oacceptabelt producerad soja. Låt ett bra foder ingå i ”mervärdena”.

Det kan vara dags för handeln att sätta tryck i frågan- eller hur Coop och övriga livsmedelskedjor?

Undra hur mycket mer köttet och mjölk en skulle kosta per kilo om svenska lantbrukare sa nej till foderråvaror sprutade med Paraqvat eller andra medel förbjudna i EU? Går lantbrukare över till bättre foder som är dyrare, så ska de ha betalt för det också.

Vi äter massor av kött i dag och kött är förhållandevis billigt jämfört med för 15-20 år sedan. Några kronor mer per kilo kött borde vi klara av i utbyte mot ett acceptabelt foder. Eller hur?

Foder till ekologiska djur besprutas inte. Men ekologiskt kött utgör fortfarande en försvinnande liten del av den svenska marknaden och dras också med andra regler som fördyrar produktionen. Det mesta kött som säljs är från så kallade ”konventionella” gårdar.

Aftonbladet har blindtestat kolsyrat vatten! Coop X-tra (5,25/l) vann före trendmärken som San Pellegrino (20 kr/l) och och Evian (18.50/l). Skoj! De kom på sist och näst sist i en test av sju varumärken. Trendiga varumärken förför, men står sig ofta slätt i blindtester.

På andra plats i testet kom helt vanligt kranvatten som körts genom en kolsyremaskin.

Just det. Kvalitén på vårt kranvatten är ypperligt, så varför köpa flaskvatten? Det finns större miljöbovar än vatten på flaska. Men trots det – ca 15 000 lastbilar kör omkring med vattnet på våra vägar varje år.

Är vatten på flaska en onödig lyx? Det får var och en avgöra men frågan bör ställas tycker vi!

Annika Creutzer slår ett slag för kolsyremaskinen i sin krönika. Vi har just köpt en sådan. Jag borde använda den oftare nu när den står där, men den kommer bra till pass när vi får gäster. En droppe hemmagjord flädersaft i flaskan gör susen!

Nu tar vi nästa steg i vår ”Släng inte maten”-kampanj. Vill du vara med? Vi behöver 20 frivilliga som kan vara med och mäta hur mycket flytande föda som spolas ner i vasken i det egna hushållet – under två veckor. Som tack för hjälpen får du ”Vår kokbok” samt två biobiljetter. Intresserad av att vara med? Kontakta Anna Carlsson, anna.c@konsumentforeningenstockholm.se.

Du som är intresserad kan anmäla dig och läsa mer här.

Läs KfS tidigare undersökning ”Rapport från en slaskhink”, mars 2009.

Efter en del grävande, med anledning av den enorma prisskillnaden på värktabletter i Sverige och Danmark, fick frågan en tvärvändning.Tillverkaren av Panodil, GlaxoSmithKline, förklarar att en burk med 100 Panodil kostar 56 kr (56 öre/tablett) i Sverige. Men det krävs recept för att kunna köpa så många tabletter åt gången. Utan recept får man snällt köpa en ask med max 20 tabletter till priset av 38.50 kr (1.92 kr/tablett) i Apotekets webbshop. Det är samma pris över disk på både Medstop och Coop.

Hur i hela världen kan prisskillnaden på en receptbelagd och receptfri produkt vara så hög som 243%?!

Tar telefonen för att söka svar. Tandvårds- och Läkemedelsförmånsverket säger att de sköter prissättningen på de läkemedel som är receptbelagda och som ingår i högkostnadsskyddet. Det gör Panodil. De styr däremot inte priset på receptfria läkemedel. Där är prissättningen fri.

Jaha- det märks, så att säga.

Även om jag hade mina farhågor inbillade jag mig att en av anledningarna till att slå sönder apoteksmonopolet skulle vara ökad konkurrens och till följd lägre priset. Bör även nämna att prissättningen inte är något nytt påhitt, skillnaden var lika stor när apoteket var helstatligt.

Jag kan acceptera att mindre förpackningar är något dyrare, men att ta ut det mer än tredubbla priset är orimligt.

Kan någon ge mig en acceptabel förklaring?

Bildar aktörerna någon slags kartell för att tillsammans hålla priset uppe? Eller vad är det frågan om?

Uppriktigt sagt Coop:Det är helt sjukt att alla apotek, gamla som nya, nu har exakt samma pris för 20 tabletter Panodil. Gå i bräschen och gör nytta för medlemmarna. Prispressa marknaden!

Prischock på receptfritt kan man läsa i tidningarna. Vad var det jag sa tänker jag.

Ett tips: Köp receptfria läkemedel i Danmark.

Kolla prisskillnaden på Panodil:

Burken med 100 tabletter kostar motsvarande 63,50 SEK i Danmark ( 63 öre per tablett), en ask med 20 tabletter på Apotekets webshop kostar 38.50 kr (1.92 kr per tablett). Det skulle innebära 192,50 SEK för 100 tabletter Panodil på svenska Apoteket.

Givetvis spelar förpackningstorleken roll. Panodil går bara att köpa i förpackning om 20 st i Sverige, man är rädd att större förpackningar stimulerar till läkemedelsmissbruk. Reglerna är satta av Läkemedelsverket. I Danmark kan jag köpa en burk med 100 st. tabletter. Praktiskt tycker jag, den varar ju i flera år. Men förpackningstorleken kan väl inte förklara den enorma prisskillnaden?

Begriper inte varför Danmark har billigare värktabletter än Sverige. Någon? Är de subventionerade av staten?

Och hur är det med läkemedelsmissbrukarna? Är de fler här än där? Jag skickar frågorna till Apoteket , GlaxoSmithKline som tillverkar tabletterna och Läkemedelsverket. De bör veta.

DN har gjort en prisjämförelse och konstaterar att det inte är så stor skillnad mellan det gamla Apoteket och de nya aktörerna på marknaden. Samtidigt tror inte tillverkaren av Panodil att priset kommer att sjunka framöver. Konstigt.

PS. 2010-01-25: I dag fick vi svar från Läkemedelsverket. Tack! Att bara sälja småförpackningar av Panodil och andra läkemedel med paracetamol ( Alvedon bl a) handlar inte om rädsla för läkmedelsmissbruk, utan att stävja självmordsförsök.

Så här skriver Läkemedelsverket: 

Hej och tack för samtalet!

 Anledningen att panodil i större förpackning kan inte säljas receptfritt är risken för överdos vid självmordförsök. Mer om detta kan du läsa via länken nedan:

 http://www.lakemedelsverket.se/Alla-nyheter/NYHETER-2009/Lakemedelsverket-receptbelagger-storre-forpackningar-smartstillande-lakemedel-och-laxermedel-/

 Med vänliga hälsningar

 Sahra Barzi

Leg  Apotekare

Bjöd in mig för en tid sedan till Gunnar Dafgård AB. Var nyfiken på deras arbete med ”skafferimetoden”. Efter att ha blivit grymt kritiserade för tillsatsstinna frysta färdigrätter av Mats- Eric Nilsson i boken ”Den hemlige kocken” bestämde sig Dafgårds. Deras produkter ska framöver bara  innehålla ingredienser som förekommer i ett vanligt skafferi. Familjen Dafgård- för det här är verkligen i alla hänseenden ett riktigt familjeföretag- påbörjade ett stort utvecklingsarbete.

Hur gick det?

- Det har gått bra, det är roligt, men inte alldeles enkelt berättar Magnus Dafgård, vice Vd och barnbarn till Gunnar Dafgård som la grunden till detta jätteföretag.  Att byta ut potatismospulver och göra potatismos av riktig potatis kräver till exempel ett helt annat kunnande. Kvaliten på potatisen varierar under året, det påverkar färg och konsistens. Inköpare och produktionspersonalen har fått lära nytt för att få till ett gott och snyggt potatismos. Skoj och utvecklande tycker alla.

Svårast har varit att få jämn och fin färg på köttbullar, kåldolmar och såser utan att använda färgämne. Soja vill Dafgårds inte använda, det är en allergen, så det har fått bli ett naturligt färgämne som utvinns från bränt socker i, för övrigt samma som också ger färg till Coca Cola. Tuffast har prisförhandlingarna med livsmedelskedjorna varit, att få täckning för våra ökade kostnader för råvarorna säger Magnus.

I Mats- Eric Nilssons bok lyfts Dafgårds ”Jennys kåldolmar” fram som ett varnande exempel på ”fusket i livsmedelsindustrin”. Rätten innehöll 67 ingredienser. Visserligen hade Mats- Eric räknat alla ingredienser i margarinet tre gånger, dels när det penslades på kåldolmarna, dels när det förekom i sås och potatismos. Detta oräknat så kvarstod 53 ingredienser, varav många tillsatser. Knappast något som Mor Jenny hade petat i kåldolmarna på sin tid.

I dag innehåller Jennys kåldolmar 20 ingredienser. Titta på förteckningen. Inga konstigheter här. Visst är det bra jobbat av ett företag som tillverkar livsmedel i mycket stor skala?

Går till Bokhandeln och tittar i senaste upplagan av ”Den hemlige kocken”. På omslaget ståtar fortfarande Jennys kåldolmar med sina 67 ingredienser och jag hittar ingen fotnot om Dafgårds skafferimetod och att ingredienserna i dag är reducerade till 20.

Men det kommmer väl i nästa upplaga.

Dags att slå hål på en myt.  Jag hävdar nämligen att det är en myt att ekologisk mat alltid är dyrare än konventionellt framställd mat. Visst stämmer det att ekologisk mat ofta är dyrare. Ibland är ekologiskt till och med mycket dyrare men oftast skiljer det bara någon krona. Och ibland är som sagt det ekologiska alternativet billigast. För att bevisa min tes stegade jag ner till Coop Extra på Medborgarplatsen för en priskontroll. Under min snabba runda fann jag sex exempel. Fyra där det ekologiska är billigast och två där det inte är någon prisskillnad. Den som har tid kan säkert hitta fler exempel.

• KRAV-Citronjuice Änglamark 55.60 kr/l, Citronjuice Coop 56 kr/l
• KRAV-aubergine 34,90 kr/kg, konventionell aubergine 39,90 kr/kg
• KRAV-hamburgare Änglamark 86,11 kr/kg, Hambugare Scan 86,71 kr/kg
• KRAV-senap Björnekulla 31,80 kr/kg, Slotts original 32,45 kr/kg
• KRAV-kolja Änglamark, 122,50 kr/kg, Kolja Findus 122,50 kr/kg
• KRAV-äppeljuice Änglamark 9.50 kr/l, Äppeljuice JO, 9.50 kr/l

Den 12  april ska vi ha ett seminarium på temat ”Myter om maten”. Innan dess vill vi samla ihop en lista med ”100  myter om maten”. Har du en myt på lut? Gå med i vår Facebook-grupp ”100 myter om maten” – och lämna din myt där. Eller lämna den här – i bloggen!

Dagens gästbloggare är Anna Carlsson, informatör på Konsumentföreningen Stockholm

Jag har funderat en del på varför jag blir provocerad av föreningen Äkta varas kriterier och tilltal. Trots att jag tycker att grundtanken är bra och trots att jag tycker att Mats-Eric har gjort och gör ett strålande jobb för att få bort en massa tillsatser i maten, till nytta för oss alla.

Det är väl helt enkelt så att jag sparkar bakut när jag skönjer fundamentalism. Jag irriteras över att Äkta vara stakar ut den enda rätta vägen, den tillsatsfria, och att allt annat rubriceras som fusk och trix. Jag gillar inte det. Visst förekommer det fusk och trix i matbranschen. Men det finns också mycket annan mat än den tillsatsfria som är bra. Och bekväm. Och prisvärd. Anser jag.

Och så retar jag mig på att föreningen är så sluten att Mats-Eric Nilsson, som är en av fem i styrelsen, inte kan uppge hur mycket det kostar att få en produkt certifierad utan hänvisar till föreningen.

Och så jag blir fundersam när det samtidigt som det är ett reportage i SvD om att vi svenskar gärna vill ha närproducerad och tillsatsfri mat (om Coop rapporten)  så finns det en hänvisning till föreningen Äkta Varas webbplats.

Jag tycker helt enkelt att det har blivit för kletigt mellan min morgontidning Svenska Dagbladet och föreningen Äkta Vara och Mats-Eric Nilssons privata intressen. Hade SvD hänvisat till Mats-Erics blogg på Svenska Dagbladet hade det varit helt OK, men till hans förening?

Men om detta kan man förstås ha olika åsikter.