I dag var det knökfullt på pendeltåget .Det pratades kinesiska, portugisiska, ryska och massor av andra språk. Alla var på väg till en jättekonferens på Älvsjömässan för hjärt - och kärlläkare och forskare, så kallade kardiologer.

I går släpptes nyheten att margarin som tillförts omega 3 inte har någon  märkbar effekt på hjärt och kärlsjukdomar.

Jag tittade förbi Coop Nära i morse. En liten ask vanligt Lätt och Lagom kostade 17.50, en med Omega 3 kostade 24:50.  Man slänger såldes mycket pengar i sjön om man väljer omega 3 - asken. Bra att det blev utrett en gång för alla.

Och Livsmedelsverket bör oberoende av alla diskussioner som pågår i EU kring hälsobudskap i livsmedel omedelbart se över texten på Lätt och Lagom Omega 3.

Där står: ”En näringsriktig kost med långa omega 3-fettsyror från fisk bidrar till att hålla ditt hjärta och dina blodkärl friska”. Må så vara, men sedan kommer ”Med Lätt & lagom Omega 3 på smörgåsen så får du automatiskt i dig de nyttiga omega 3-fettsyrorna från fisk”. Yepp, men tydligen inte så att de ”håller hjärta och blodkärl friska”. Härmed anmäler jag Arla foods forumuleringen till Livsmedelsverket så får de se över om texten är  vilseledande eller ej.

Jag älskar att laga mat, det är bland det bästa jag vet.

Men är det bara jag nuförtiden som inte tycker att all mat måste lagas från grunden utan att många hel- och halvfabrikat visst går att äta med god aptit?

Henrik Ennart och Mats Eric Nilssons senaste bok ”Döden i grytan” spinner på temat ”den verdervärdiga sjukhusmaten”, och säkert är viss sjukhusmat just vedervärdig, men säkert inte all.

Och nu senast säger Miljöpartiet att de ska arbeta för att all sjukhusmat ska lagas från grunden i riktiga kök av utbildade sjukhuskockar.

Döden i grytan

Jag har inget emot det, tvärt om.

Men att åldringar och sjuka människor går ner i vikt, att många har näringsbrist och äter dåligt beror inte alltid på att maten de serveras är dålig. Det beror på att de av andra skäl har förlorat aptiten och hur god, bra och vacker mat de än serveras så går den bara inte att få i sig.

Häromdagen var mina föräldrar och jag sugna på fläsk och bruna bönor. Vilken lycka då att kunna trava iväg till affären och köpa bruna bönor i plastrulle. Här förfasar sig säkert många. Men det var jättegott, speciellt med lite extra ättika i. Eller Felix delikatessköttbullar. .Mums. Och jag gillar frysta soppor till lunch. Smörgåsar med räkost och gurka! Ja, jag vet. Den görs säkert med mängder av tillsatser och bara några få räkor. Men jag tycker det är gott. För att inte tala om frysta grönsaker, enkelt, krispiga och näringsrika, men de kanske inte räknas till halvfabrikat. Eller?

Det är utmärkt att kvalitén på mat diskuteras högt och brett, och väldigt mycket gott för diskussionen med sig. Men jag blir provocerad när alla rusar åt samma håll i debatten, och det knappast ges utrymme för andra åsikter. Och det måste kännas ganska ledsamt för många som lagar mat i offentlig sektor att ständigt få höra denna klagosång, utan några nyanser.

Svenskt Vatten och Naturskyddsföreningen anmäler företaget Polygiene till Konsumentombudsmannen för vilseledande marknadsföring. Polygiene säljer ett medel med silversalt som ska ta bort bakterier när man tvättar kläder.

I dag skriver företagets vd på DN debatt att Svenskt Vatten och Naturskyddsföreningen har fel.Kemikalien inte har någon negativ påverkan på vattenmiljön, silverjonerna förenar sig med svaveljoner till olösliga silversulfider som enligt en Institutet för Vatten och Luftvårdsforskning ( IVL) inte är farliga för vattenlevande organismer.

Att driva konsument – och miljöfrågor är inte lätt. Det är mycket möjligt att jag hade reagerat med ryggmärgen om någon journalist hade stoppat micken under truten på mig och bett om ett uttalande om silverjoner i tandkräm eller silversalter i tvätten. Risken finns att jag hade förfasat mig utan att riktigt veta.

Därför är det en god regel, att alltid ta kontakt med tillverkaren eller leverantören för att få reda på mer och höra den andra sidan av saken, innan man uttalar sig. Den devisen försöker vi att leva efter, och det har räddat mig många gånger från att trampa i klaveret. Att anmäla företag till myndigheter och kritisera företag i medier och det sedan visar sig att man är helt fel ute är ungefär det värsta som kan hända en organisation som vill driva opinion och påverka.

Förlorar man trovärdigheten går det inte att påverka alls. Då lyssnar ingen.

Det knepiga i kråksången är att våga sticka ut hakan även om man inte är påläst till 110 procent. För det kan vi aldrig bli. Den frågan brottas vi ständigt med.

Hur som helst. Hur det är med silversaltets påverkan på miljön eller förmåga att bidra till resistenta bakterier vet jag inte i dag. Har Polygiens vd rätt eller Svenskt Vattens? Jag vet inte. Men att vi ska omge oss kontinuerligt med starka antibakteriella medel i munhålan, på kläder, i möbler och andra pryttlar, är jag, liksom Naturskyddsföreningen och Svenskt Vatten rent allmänt mycket skeptisk till. Vi har agerat tidigare i frågan.

Så även jag uppmanar: Köp inte produkterna!

Jag har ägnat hela helgen åt att läsa och fundera över sådant jag inte hunnit med i vår. Bra väder för sådant.

Och jag lär mig mycket nytt och det är bland det bästa jag vet. Som till exempel att surdegsbröd är extra nyttigt. Javisst, lågt GI, mycket fiber och fullkorn, bra mättnad. Det visste jag redan.

Men jag visste faktiskt inte att fullkorn, som innehåller mängder av vitaminer och mineraler jämfört med vanligt vitt siktat mjöl, också innehåller fytat. Som hämmar upptaget av bland annat  järn, zink och andra viktiga mineraler. Fytatet hindrar mineralupptaget i kroppen genom att binda mineralerna till sig och gör dem svårtillgängliga. Inte bra.

Genom syrningen sänks ph-värdet i surdegsbrödet  och de nyttiga mineraler frigörs. Mycket bra. (1)

Det gav mig ytterligare en dimension till surdegstrenden, som jag häpnat över, och absolut inte själv har anammat. Men däremot systrar, söner, kolleger, vänner och bekanta.

Själv hatar jag att baka, misslyckas alltid. Utom med bärpajer.

Så här bakar jag bärpaj, superenkelt recept. Och gott blir det!

Fyll en pajform med mängder av bär eller frukt eller både och. Blanda 1 dl socker, 1 dl vetemjöl , 1.5 dl havregryn, 1/2dl pumpakärnor,1/2 dl solroskärnor, 1/2  – 1 dl grovhackade nötter, t ex mandel eller hasselnötter, i en skål.  Smält 150 gr smör i mikrovågsugnen. Häll smöret över blandningen  och rör. Smula eller smeta  över frukten/bären som med fördel kan sockras först, och är de väldigt vattniga blandamed lite potatismjöl också. In i ugnen på 175-200 grader i ca 20 – 25  minuter eller till pajskalet har blivt riktigt knaprigt.

Gott! Går inte att misslyckas med.

(1). Detsamma gäller faktiskt bröd som bakats med skållning som förbehandling och med tillsats av maltsirap. Så vi ska nog inte fnysa åt sirap i bröden. källa: C 1/2009

I dag finns det inga ekonomiska incitament för apoteken och läkemedelsindustrin att gynna läkemedel som producerats mer miljövänligt än andra. Regelverket ser till att det är lägsta pris som gäller, och vi konsumenter har inte möjlighet att välja mer miljövänliga och hållbara läkemedel, om vi skulle vilja det. Så skriver Cecilia Marlow, Kronans droghandel och Bengt Mattsson, LIF i dag på Di debatt.

Efter att ha fått insikt i hur läkemedel produceras i syd, där substanser ibland går rakt ut i vattendragen utan någon som helst rening är jag verkligen beredd att hålla med debattörerna, utan att kunna frågan ingående.

Och efter att ha lyssnat på en mängd duktiga personer från textilbranschen under på ett seminarium anordnat av Swedish Water House under Almedalsveckan, bland andra Indiskas miljöchef, så vet jag att det går att åstadkomma stor nytta för människor och miljö om företag samarbetar över företagsgränserna utan prestige och med en vilja att lära och förbättra.

Men då gäller det förstås också att inte byråkratiska regler sätter käppar i hjulen.

Jag har sett ljuset!

Jag liksom många med mig är starkt kritiska till så kallad GDA –märkning av livsmedel. GDA står för  ”Guidance daily amount” och är en märkning som de globala livsmedelsjättarna prånglade ut på sina förpackningar, allt medan europeiska myndigheter, konsumentorganisationer och livsmedelskedjor trätte om vilket system man skulle ha för att göra det lättare för oss konsumenter att välja hälsosamma livsmedel. Så att vi inte blir så tjocka och feta.

Som sagt, jag har varit kritisk. Men jag har sett ljuset!

Häromdagen skulle jag åka tåg, och då köper jag alltid en trekantssmörgås. Man kan ha synpunkter på det, men så är det.

Pressbyrån har  fått en ny leverantör av mackorna, och  nya förpackningar, med GDA-märkning. Och från att ha varit minst sagt skeptisk så fattade jag äntligen poängen. Rakt av.

Där låg den goda rostbiffsmackan med remouladsås. Klart och tydligt på framsidan deklarerades att den innehöll 662 kcal.

Jag vände på steken och läste att om jag äter den så får jag i mig hälften av det fett jag maximalt ska äta på en dag. Av en enda macka. No good! Bäst hade förstås varit om de 50 % hade skrivits med rött- som varning. Så kallad ”trafic light” märkning, som många förordar. Men ändå.

Läser  på clubsandwichen bredvid att den innehåller 375 kcal. Låter bättre. Jag tar den.

Glass är gott. På glasstrutarna numera kan man läsa med stor och tydlig text på framsidan att den ena innehåller 350 kcal och den andra 190. Jag som har fläskat på mig några kilon för mycket väljer den för 190 kcal, om den är god. Lätt som en plätt.

Här är GDA rätt använt och till stor hjälp. För mig i alla fall.

Men det är riktigt uselt när Coca-Cola baserar näringsvärdena i Coca-Colan på en portion om 250 ml och chipstillverkarna anger portionsstorleken som GDA beräknas på till 8 chips. Så att de framstår som nyttigare än vad de är.

Köper man en halv liters Coca-Cola flaska så nog dricker man upp den, och när man väl har öppnat en chipspåse är den knappast 8 chips man äter. Eller hur? 250 ml Coca cola ger 29 procent av det socker man max bör få i sig på en dag, det kanske inte låter så farligt. Men hela halvlitersflaskan ger 58 procent av sockret. Nu genast låter det lite värre va? Kanske till och med så illa att du får dig en tankeställare och avstår från flaskan. Och det vill inte Coca-Cola. Därför anger de en för liten portion. Dumt!

Läs för övrigt min idol Marion Nestles inlägg om USAs nya märkning ”Smart chocies” och hennes invändningar däremot. Klokt Marion, som alltid!

Nej, faktiskt inte.

Här om året kom ett stort larm om att man hittat bensen, som är cancerframkallande, i läsk som har tillsatt citronsyra och konserveringsmedel. Inte i stora mängder, men ändå. Fyra läsk av 150 hade förhållandevis ganska mycket bensen.

Är det någon stans det skulle kunna finnas massor av bensen så är det i flädersaft, tänkte jag förra sommaren när jag proppade i citronsyra och lite natriumbensoat i saften.

Sagt och gjort. Jag skickade ner ett prov av flädersaften till Eurofins, ett stort ackrediterat laboratorium och bad dem leta efter bensen. De hittade spår av bensen men i pytte, pyttemängder, under 0,7o mikrogram per liter.

Här om månaden var det en duktig person, väl insatt i livsmedelsbranschen, som viskade i mitt öra att bensenen i läsk utvecklas om den får stå i solljus. Inget solljus, ingen bensen. Jag ställde ut en flaska med flädersaft i solen i några dagar och skickade den återigen till labbet. Nu var halten ännu lägre, under 0,2 mikrogram per liter.

Men jag kan inte låta bli att fortsätta att luska i ryktet. Så snart skickar jag ner en flaska Fanta som har fått stå någon vecka på min altan i full sol till labbet. Jag rapporterar hur det går!

Mer om flädersaft på min blogg kan du läsa här

http://louisekonsumentkoll.se/antligen-santa-maria/

http://louisekonsumentkoll.se/mer-an-dubbelt-sa-dyrt/

http://louisekonsumentkoll.se/gillar-inte-tonen-i-akta-vara/

Varmt. Jag kan inte sova. I stället ömsom läser jag, ömsom ögnar jag Henrik Ennarts och Mats-Eric Nilssons ännu ej utgivna bok ”Döden i grytan”, som jag fick ett ex av i går. Jag gillar den. I stort sett gillar jag boken. Inte minst för att den påminner lite om min stora idol Marion Nestles teser och sätt att skriva. Hon är flitigt citerad.

”Att baka bröd eller hantera sådant som kött, fisk, frukt och grönsaker betraktas i dag som högriskverksamhet (av myndigheterna, min anm). Och till slut är det endaste de riktigt stora industrierna som klarar av de nya skärpta hygienkraven som ständigt ska höja produktsäkerheten”. Så står det i förordet till ”Döden i grytan”.

Men är det bakterierna i småbagerier, butiker eller korvkiosker som utgör den största hälsorisken? Hur många blir egentligen matförgiftade av bakterier vid matlagning på sjukhus och i hemmen? Lyft blicken från diskbänkar, kylskåp och bakbord  till där de verkliga problemen frodas, uppmanar författarna. Till de storskaliga djurfabrikerna världen över där dödliga bakterier som E-coli, 0 157,  salmonella, campbylobacter, listeria och resistenta antibiotikastammar utvecklas. Eller till gödselstinna bevattningsanläggningar som smittar grödor med calicivirus, vinterkräksjukan, eller till slakterierna där slarvig hantering kan föra smitta vidare från slaktkropparna till köttet på vår tallrik. Och lyft blicken och se hur många som blir sjuka av att äta näringsmässigt dålig mat. Det är några av budskapen, i en för övrigt lättläst bok med många historiska referenser.

Tre reflektioner, det finns säkert anledning att återkomma med fler:

1. Ett långt intressant kapitel handlar om att ingen egentligen vet hur många som blir magsjuka och matförgiftade av dålig hygien köken, och att det troligen är långt färre än vad myndigheterna i Sverige och EU uppskattar. Trots detta satsas mängder av pengar och möda på stränga hygienregler och livsmedelskontroller.

En fråga infinner sig dock. Att få  blir matförgiftade, kan det möjligen bero på det faktum att vi har så stränga hygienregler? Fast även om det skulle vara så många som 500 000 fall om året, vilket är Livsmedelsverkets siffra, så är ju inte det så jättemånga. En ovetenskaplig fundering är att i så fall blir varje svensk i genomsnitt magsjuk en gång vart tjugonde år. Inte så farligt- eller hur? Om man inte drabbas av någon värsting som listeria, salmonella eller något annat otyg vill säga.

2. Ett kapitel i boken tar upp de ökande allergierna i västvärlden och hygienhypotesen. Professor emeritus Bengt Björkstén tror bland annat att de många konserveringsmedlen i maten och de moderna metoderna att ta död på varenda mikroorganism kan bidra till att rubba tarmfloran och ge oss en rad andra problem som t ex allergier.

Just detta läste jag om i en artikel för något år sedan. Jag tyckte det var jätteintressant och en rimlig hypotes. Slängde mig på telefonen och fick tag i en forskare på KI. Fanns något publicerat i ämnet? Nej, det fanns det inte fick jag till svar.

Det tycker jag är konstigt. Nog måste det väl finnas någon som gräver sig ner i detta kring konserveringsmedel, tarmbakterier och allergier och andra sjukdomar? Jag får fortsätta att leta.

3. Problemen radas upp i boken men ingen lösning i sikte, mer än att man ska äta mat från småskaliga leverantörer med bra råvaror. Vad mer bör göras, Henrik och Mats- Eric?

Råd och Röns utmärkta artikel om färdigmarinerat kött – hög salthalt, hög vattenhalt, hög halt av tillsatser- får mig att fundera över hur vi väger den ena hälsorisken mot den andra.

Mycket salt är inte bra, det kan förorsaka högt blodtryck och annat elände,  och livsmedelstillsatser oroar sig många för. Fast lägger man mat med mycket salt och tillsater i ena vågskålen och det faktum att vi grillar maten i den andra vågskålen och försöker väga den ena hälsorisken mot den andra…. så väger det väldigt ojämt, minst sagt.

Det finns mycket som tyder på att grillad mat, speciellt om den har den goda lite hårdgrillade ytan med så kallade stekytemutagener, ökar risken för cancer. Bryr vi oss om detta? Nej. Inte ett dugg. Inte ens media gillar att larma om detta, för det är inget kul att skriva om.

Tvärt om – den ena kokboken och tidningsbilagan efter den andra är proppfull av grilltips i dessa tider. För vi är många, övervägande majoriteten av svenska folket vågar jag påstå, som älskar grillad mat.

Samma människor som med emfas kan förfasa och oroa sig över förtjockningsmedel och antioxidationsmedel -  utvärderade och tillåtna livsmedelstillsater - kan gladeligen proppa i sig grillat kött som med stor sannolikhet är riktigt ohälsosamt.

Sådana är vi människor. Vi väger risk mot nytta. Och när det gäller grillad mat så väger nyttan tyngst. Den upplevda nyttan är att det är så himla gott och trevligt att grilla.

Vi tar helt enkelt risken att drabbas av framtida ohälsa.  Helt okej och väldigt mänskligt tycker jag.

Och ett faktum till: äter vi grillat bestämmer vi själva vad vi får i oss. Tillsatserna får vi i oss med maten vare sig vi vill eller inte.  Sådant spelar också roll.

Glad sommar!

Har varit på grekisk ö den senaste veckan,  Helt gudomligt. Men jag fick en rejäl inflammation  i en tand. Vad göra? Stolpade iväg till ett vanligt apotek och förslog apotekaren att jag skulle få antibiotika. Det tyckte han var en god idé och gav mig en rejäl dos rakt över disk.

En av de viktigaste frågorna framöver är att minska spridningen av resistenta antibiotikastammar. Det gör man inte genom att sälja antibiotika till vem som helst när som helst, som man gör i många länder i världen.

Men det talade jag inte om för apotekaren just då, utan var mäkta glad att jag slapp att uppsöka en tandläkare mitt i solgasset.

Köpte också Panodil för tandvärken.  En ask om 20 tabletter kostade 0,57 euro, alltså  ca kr 5,70. Tabletterna hette i och för sig Panadol, men innehöll precis samma substans, paracetamol 500 mg. Varför kostar 20 st Panodil  37 – 38:50 kr  överallt i Sverige, från apotek till stormarknader och bensinstationer, mot knappt 6 kronor i Grekland?

Jag har ställt frågan tidigare. I sommar tänker jag gå till botten med den. Det är ju sjukt. Skattesubventioneras värktabletter  i Grekland? Eller är det fullständigt ohemula priser på receptfria läkemedel i Sverige? Vad tror du?