I dag var det knökfullt på pendeltåget .Det pratades kinesiska, portugisiska, ryska och massor av andra språk. Alla var på väg till en jättekonferens på Älvsjömässan för hjärt - och kärlläkare och forskare, så kallade kardiologer.

I går släpptes nyheten att margarin som tillförts omega 3 inte har någon  märkbar effekt på hjärt och kärlsjukdomar.

Jag tittade förbi Coop Nära i morse. En liten ask vanligt Lätt och Lagom kostade 17.50, en med Omega 3 kostade 24:50.  Man slänger såldes mycket pengar i sjön om man väljer omega 3 - asken. Bra att det blev utrett en gång för alla.

Och Livsmedelsverket bör oberoende av alla diskussioner som pågår i EU kring hälsobudskap i livsmedel omedelbart se över texten på Lätt och Lagom Omega 3.

Där står: ”En näringsriktig kost med långa omega 3-fettsyror från fisk bidrar till att hålla ditt hjärta och dina blodkärl friska”. Må så vara, men sedan kommer ”Med Lätt & lagom Omega 3 på smörgåsen så får du automatiskt i dig de nyttiga omega 3-fettsyrorna från fisk”. Yepp, men tydligen inte så att de ”håller hjärta och blodkärl friska”. Härmed anmäler jag Arla foods forumuleringen till Livsmedelsverket så får de se över om texten är  vilseledande eller ej.

Så bra! Nu har även förvaltningsdomstolen förbjudit livsmedelsföretagen att märka med ”utan onödiga tillsatser” och  ”utan konserveringsmedel” när det inte finns absoluta skäl för det i frysta varor.

Vi på Konsumentföreningen Stockholm för en ojämn kamp mot oskicket att märka livsmedel med vad som inte finns i produkten, och skrev tidigare om Findus. Det är jättevanligt i många andra länder, inte minst USA och Storbritannien.

Med förvaltningsdomstolens och Livsmedelsverkets uttalanden i ryggen förutsätter vi att alla kommunala livsmedelskontrollanter med argusögon nu kommer att slå ner på alla märkningar som talar om vad livsmedlet inte innehåller enligt Livsmedelsverkets regler. Läs Findus uttalande i DI här.

Givetvis med undantag för ”livsmedel för särskilda näringsändamål”, som fri från gluten, allergener, laktosfri osv. Det är mycket viktig information, förstås!

Jag har sett ljuset!

Jag liksom många med mig är starkt kritiska till så kallad GDA –märkning av livsmedel. GDA står för  ”Guidance daily amount” och är en märkning som de globala livsmedelsjättarna prånglade ut på sina förpackningar, allt medan europeiska myndigheter, konsumentorganisationer och livsmedelskedjor trätte om vilket system man skulle ha för att göra det lättare för oss konsumenter att välja hälsosamma livsmedel. Så att vi inte blir så tjocka och feta.

Som sagt, jag har varit kritisk. Men jag har sett ljuset!

Häromdagen skulle jag åka tåg, och då köper jag alltid en trekantssmörgås. Man kan ha synpunkter på det, men så är det.

Pressbyrån har  fått en ny leverantör av mackorna, och  nya förpackningar, med GDA-märkning. Och från att ha varit minst sagt skeptisk så fattade jag äntligen poängen. Rakt av.

Där låg den goda rostbiffsmackan med remouladsås. Klart och tydligt på framsidan deklarerades att den innehöll 662 kcal.

Jag vände på steken och läste att om jag äter den så får jag i mig hälften av det fett jag maximalt ska äta på en dag. Av en enda macka. No good! Bäst hade förstås varit om de 50 % hade skrivits med rött- som varning. Så kallad ”trafic light” märkning, som många förordar. Men ändå.

Läser  på clubsandwichen bredvid att den innehåller 375 kcal. Låter bättre. Jag tar den.

Glass är gott. På glasstrutarna numera kan man läsa med stor och tydlig text på framsidan att den ena innehåller 350 kcal och den andra 190. Jag som har fläskat på mig några kilon för mycket väljer den för 190 kcal, om den är god. Lätt som en plätt.

Här är GDA rätt använt och till stor hjälp. För mig i alla fall.

Men det är riktigt uselt när Coca-Cola baserar näringsvärdena i Coca-Colan på en portion om 250 ml och chipstillverkarna anger portionsstorleken som GDA beräknas på till 8 chips. Så att de framstår som nyttigare än vad de är.

Köper man en halv liters Coca-Cola flaska så nog dricker man upp den, och när man väl har öppnat en chipspåse är den knappast 8 chips man äter. Eller hur? 250 ml Coca cola ger 29 procent av det socker man max bör få i sig på en dag, det kanske inte låter så farligt. Men hela halvlitersflaskan ger 58 procent av sockret. Nu genast låter det lite värre va? Kanske till och med så illa att du får dig en tankeställare och avstår från flaskan. Och det vill inte Coca-Cola. Därför anger de en för liten portion. Dumt!

Läs för övrigt min idol Marion Nestles inlägg om USAs nya märkning ”Smart chocies” och hennes invändningar däremot. Klokt Marion, som alltid!

Nej, faktiskt inte.

Här om året kom ett stort larm om att man hittat bensen, som är cancerframkallande, i läsk som har tillsatt citronsyra och konserveringsmedel. Inte i stora mängder, men ändå. Fyra läsk av 150 hade förhållandevis ganska mycket bensen.

Är det någon stans det skulle kunna finnas massor av bensen så är det i flädersaft, tänkte jag förra sommaren när jag proppade i citronsyra och lite natriumbensoat i saften.

Sagt och gjort. Jag skickade ner ett prov av flädersaften till Eurofins, ett stort ackrediterat laboratorium och bad dem leta efter bensen. De hittade spår av bensen men i pytte, pyttemängder, under 0,7o mikrogram per liter.

Här om månaden var det en duktig person, väl insatt i livsmedelsbranschen, som viskade i mitt öra att bensenen i läsk utvecklas om den får stå i solljus. Inget solljus, ingen bensen. Jag ställde ut en flaska med flädersaft i solen i några dagar och skickade den återigen till labbet. Nu var halten ännu lägre, under 0,2 mikrogram per liter.

Men jag kan inte låta bli att fortsätta att luska i ryktet. Så snart skickar jag ner en flaska Fanta som har fått stå någon vecka på min altan i full sol till labbet. Jag rapporterar hur det går!

Mer om flädersaft på min blogg kan du läsa här

http://louisekonsumentkoll.se/antligen-santa-maria/

http://louisekonsumentkoll.se/mer-an-dubbelt-sa-dyrt/

http://louisekonsumentkoll.se/gillar-inte-tonen-i-akta-vara/

Varmt. Jag kan inte sova. I stället ömsom läser jag, ömsom ögnar jag Henrik Ennarts och Mats-Eric Nilssons ännu ej utgivna bok ”Döden i grytan”, som jag fick ett ex av i går. Jag gillar den. I stort sett gillar jag boken. Inte minst för att den påminner lite om min stora idol Marion Nestles teser och sätt att skriva. Hon är flitigt citerad.

”Att baka bröd eller hantera sådant som kött, fisk, frukt och grönsaker betraktas i dag som högriskverksamhet (av myndigheterna, min anm). Och till slut är det endaste de riktigt stora industrierna som klarar av de nya skärpta hygienkraven som ständigt ska höja produktsäkerheten”. Så står det i förordet till ”Döden i grytan”.

Men är det bakterierna i småbagerier, butiker eller korvkiosker som utgör den största hälsorisken? Hur många blir egentligen matförgiftade av bakterier vid matlagning på sjukhus och i hemmen? Lyft blicken från diskbänkar, kylskåp och bakbord  till där de verkliga problemen frodas, uppmanar författarna. Till de storskaliga djurfabrikerna världen över där dödliga bakterier som E-coli, 0 157,  salmonella, campbylobacter, listeria och resistenta antibiotikastammar utvecklas. Eller till gödselstinna bevattningsanläggningar som smittar grödor med calicivirus, vinterkräksjukan, eller till slakterierna där slarvig hantering kan föra smitta vidare från slaktkropparna till köttet på vår tallrik. Och lyft blicken och se hur många som blir sjuka av att äta näringsmässigt dålig mat. Det är några av budskapen, i en för övrigt lättläst bok med många historiska referenser.

Tre reflektioner, det finns säkert anledning att återkomma med fler:

1. Ett långt intressant kapitel handlar om att ingen egentligen vet hur många som blir magsjuka och matförgiftade av dålig hygien köken, och att det troligen är långt färre än vad myndigheterna i Sverige och EU uppskattar. Trots detta satsas mängder av pengar och möda på stränga hygienregler och livsmedelskontroller.

En fråga infinner sig dock. Att få  blir matförgiftade, kan det möjligen bero på det faktum att vi har så stränga hygienregler? Fast även om det skulle vara så många som 500 000 fall om året, vilket är Livsmedelsverkets siffra, så är ju inte det så jättemånga. En ovetenskaplig fundering är att i så fall blir varje svensk i genomsnitt magsjuk en gång vart tjugonde år. Inte så farligt- eller hur? Om man inte drabbas av någon värsting som listeria, salmonella eller något annat otyg vill säga.

2. Ett kapitel i boken tar upp de ökande allergierna i västvärlden och hygienhypotesen. Professor emeritus Bengt Björkstén tror bland annat att de många konserveringsmedlen i maten och de moderna metoderna att ta död på varenda mikroorganism kan bidra till att rubba tarmfloran och ge oss en rad andra problem som t ex allergier.

Just detta läste jag om i en artikel för något år sedan. Jag tyckte det var jätteintressant och en rimlig hypotes. Slängde mig på telefonen och fick tag i en forskare på KI. Fanns något publicerat i ämnet? Nej, det fanns det inte fick jag till svar.

Det tycker jag är konstigt. Nog måste det väl finnas någon som gräver sig ner i detta kring konserveringsmedel, tarmbakterier och allergier och andra sjukdomar? Jag får fortsätta att leta.

3. Problemen radas upp i boken men ingen lösning i sikte, mer än att man ska äta mat från småskaliga leverantörer med bra råvaror. Vad mer bör göras, Henrik och Mats- Eric?

Tack duktiga paneldeltagare och publik för många bra inlägg under vårt seminarium om ”Myter om maten” idag.  Det blev totalt fullsatt. Roligt!

Alla medverkanden var överens om att vi inte behöver känna någon oro över att maten är farlig, men däremot lyfte flera i publiken upp att man ofta känner sig lurade av tillverkarna. Dels genom otydlig märkning, svårläst text, kött som ”mörats” med insprutat saltlake, livsmedel som försöker påskina att de är äkta och naturliga och ”efter gammalt recept”, men som inte är det, etcetera.

Snabba frågor till några av talarna

Själv är jag inte riktigt nöjd med min egen prestation. Jag tycker att jag som moderator kunde ha satt mer press på Margareta Thorngren från Scan och Magnus Nelin på Coop med tuffare frågor, men det får bli någon annan gång. Bland annat kunde jag ha frågat varför  man har väntat så länge med att klart och tydligt deklarerar vilken slags skinka vi köper. Är den i hopfogad av småbitar eller är den från en hel muskel? I höst kommer vi äntligen att få raka besked om det på förpackningen. Bra!

Här är ett klipp som TV4 Malmö gjort om seminariet. Kul att vi syns och märks. Som svar på Affis kommentar så kan jag visa att vi idag uppmärksammas lite.

Idag har vi vårt seminarium i Almedalen ”Myter om maten – vad tusan ska man tro”.

Vi ska diskutera det faktum att vi svenskar är oroliga för maten. För det är vi, det visar bland annat en studie som gjorts bland 35 barnfamiljer. Läs gärna rapporten ”Varför skiljer sig intention från handling vid val av livsmedel”.

Vår egen studie ”Gamla och nya matmyter” visar att det finns många missförstånd om mat. Bland annat att det skulle finnas plastkulor i lättmargarin och mycket industriella transfetter i maten.  Vi tog pulsen på några förbipasserande i Visby.

Jag vet inte hur många säckar jord vi köper till grönsaksland och rabatter varje år. Säkert sjuttio stycken. För några år sedan hade DN, tror jag, en test av planteringsjord. Änglamarksjorden var bland de sämsta. Nu har GP/Testfakta gjort om testet och något har hänt. Änglamarksjorden är näst bäst, trots att den bara gödslas med naturlig gödsel. Så bra. Heja.

Den vanligaste kommentaren på vårt dilemma om konserveringsmedel på sylt var att många av er läsare får ekologisk sylt att hålla mycket längre än 2-3 veckor. Som vi berättade i uppföljningen så kan det bero på en mängd olika saker. Sockerhalten, om man använder ren sked, hur länge den står framme i rumstemperatur eller hur mycket mögelsporer den utsätts för.

Eftersom vi vet att det kan skilja sig mycket så påbörjar vi idag ett test. Att se hur länge en drottningsylt utan konserveringsmedel håller om vi tar fram den 30 min varje dag. Jag återkommer om en månad så får vi se om den har blivit luden eller inte. Vi har tagit med en sylt med konserveringsmedel också för att se hur den mår sen. Valet föll på en ekologisk sylt ifrån Torfolk gård och en sylt med konserveringsmedel ifrån Önos.

[Uppdatering 2010-08-26] Vi har nu länge försökt att få den ekologiska sylten att mögla här på kontoret men det har fortfarande inte kommit fram ett minsta tecken på mögel. Jag återkommer…

Nästan hälften av svenskarna oroar sig över maten. Av dessa oroar sig 24 % sig för tillsatserna i maten. Men inte någon ( 0 procent!) oroar sig över att vi äter för mycket salt, enligt en undersökning av YouGov. Detta trots att inget i dag tyder på att vi blir sjuka av livsmedelstillsatserna (1), däremot kan vårt höga saltintag bevisligen leda till för högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdom och död.

I dag var jag på ”saltmöte” på Livsmedelsverket tillsammans med livsmedelsbranschen. 70 procent av

saltet vi äter får vi i oss med maten vi köper i butikerna. De resterande 30 procenten strör vi själva på maten. Vi äter nästan dubbelt så mycket salt som är nyttigt för oss. Men vi bryr oss inte. Därför är det svårt för livsmedelsindustrin att sänka salthalten, eftersom vi gillar salt mat. Trots det har många industrier successivt minskat på saltet. Bra.

Annica Sohlström, chef nutrition och Anette Jansson, ”saltansvarig”m m, Livsmedelsverket

Nu krävs det ytterligare ansträngningar att få ner salthalten i maten, det var alla överens om vid mötet. Likaså var alla överens om att myndigheter, konsumentorganisationer, forskare, restauranger och livsmedelsbranschen med flera måste samarbeta för att öka konsumenters kunskap om att för mycket salt inte är bra för hälsan. Det känns bra. Nu gäller det bara att fundera ut hur det ska gå till…

(1) förutom azofärgämnena och att vissa kan vara överkänsliga för vissa livsmedelstillsatser