Få barn är laktosintoleranta men ges ändå diagnosen. Många vuxna i Sverige kan få besvär av laktos om de dricker eller äter mycket mejeriprodukter medan några knappt tål en gnutta laktos.

Laktosfria mejeriprodukter säljer som aldrig förr, och rävig som jag är har jag ofta tänkt att den numera frekventa diagnosen, var sig det är självdiagnos eller ställd av vänner, farmaceuter eller sjukvårdspersonal, måste vara ”gefundenes fressen*” för mejeriindustrin.

Laktosfri mjölk, yoghurt och alla andra produkter som spottas ut på de expanderande hyllorna för laktosfritt i butikerna, är dyra jämfört med vanliga mejeriprodukter. Visserligen görs laktosfritt i betydligt kortare serier än de vanliga mejerivarorna, och det kostar väl ett och annat att få bort laktosen och hålla mejerilinjen åtskild, men ändå…

Att en stor variation av laktosfria produkter finns och är lätta att få tag i är förstås utmärkt men vill bara erinra om att populära diagnoser också kan ge bra klirr i kassan

*)Gefundenes fressen är ett tyskt talesätt och betyder ungefär ”kommer väl till pass”

Vi äter ännu mer kött än DNs uppgifter i dagen tidning. 63,5 kilo kött per person och år skriver DN, en ökning med 1,8 kilo kött på ett år. Men det är värre än så. Kycklingköttet är inte med i statistiken. Konsumtionen av kyckling har fördubblats på tio år. I dag äter vi 18,2 kilo kyckling , en ökning med 4,6 procent på ett år. Totalt äter vi alltså 81,7 kilo kött i genomsnitt per person och år, inräknat spädbarn, åldringar och vegetarianer, så egentligen mycket mer än så i genomsnitt per ”normalkonsument”- eller hur man nu ska uttrycka det.

Men det är heller inte riktigt hela sanningen. Kött krymper vid tillagning, fett skärs bort ( kanske) och vi äter inte ben. Om det till nöds skulle vara ben på styckningsdetaljerna, det är det knappast någonsin numera. Så mindre än 81 kilo hamnar till slut i våra magar

Oavsett, vi äter massor mer kött än vi gjorde för tjugo år sedan. Och det tror inte jag är bra, vare sig för hälsan eller planeten.

Nej, nej, nej. Så blev utfallet av vårt ”Dilemma” där vi frågade om det är okej med viss engelsk text på livsmedelsförpackningar eller ej.

En klar majoritet av KfS Medlemspanel och övriga av de 800 personer som röstade tycker att ingen text ska vara på engelska. Utom möjligen namnet på gröten vars förpackning vi tog som exempel. Nämligen gröten ”Great”. Själv tycker jag också att namnet är fyndig.

Vi frågade även Livsmedelsverket som skickade frågan vidare till den kommunala livsmedelstillsynen i Södertälje. De har ansvar för Lantmännen Cerealia som gör varumärket ”Axa”. De sa också nej klart och tydligt till engelsk text och har ålagt Lantmännen Cerealia att ändra produktinformationen. Men det var inte bara den engelska texten som fick anmärkning:

• Information om namn och adress på tillverkare saknas på svenska. På produkten finns endast en webbadress och det är inte tillräckligt.
• Bruksanvisning på svenska saknas.
• Näringsvärdesdeklarationen ska uppges per 100 g alternativt per 100 ml. På AXAs förpackning anges den per 50 g. Man får deklarera näringsvärde per portion om portionsstorleken anges, men det är inte klart uttryckt på förpackningen.
• I näringsvärdesdeklarationen anges inga enheter utan bara värden. Utan enheter säger näringsvärdena ingenting.
• Ingredienserna anges inte i fallande ordning som sig bör.

Tack alla som har sagt sitt och hjälpt oss med vårt Dilemma! Nu vet vi vad som gäller, naturligtvis inte bara för gröten Great utan för alla livsmedelsförpackningar. Viktig text måste anges på svenska.

Fortsätter att granska dryckesstatistiken från Sveriges Bryggerier. 2003 stod konsumtionen av läsk* och stilldrink , typ MER, på topp med 83,1 liter. Då existerade knappt någon allmän diskussion om det hälsovådliga av att få i sig mycket socker, mer än att tänderna kunde ta stryk. Sedan utbröt en våldsam diskussion om risker med att äta  socker, och läskkonsumtionen sjönk med 10 liter på två år. Himla intressant, en sån snabb svängning är ovanlig.

Nu är den på väg upp igen, 2010 drack vi 76,3 liter per person. Ganska mycket tycker jag med tanke på siffran är utslagen på åldringar, bebisar och andra som aldrig dricker läsk. Många av oss måste alltså dricka våldsamt mycket mer än 76 liter per år.  Och det är den vanliga läsken, inte lightläsken som ökar. Lightläsken, den med sötningsmedel och inga kalorier har fått en skämsstämpel på sig och försäljningen har backat kraftigt sedan 2007, med en liten ökning förra året.

I dag skriver för övrigt Cecilia Giertta, vd för Sveriges Bryggerier, i en debattartikel att Sverker Olofsson och andra debattledare bör servera rätt fakta i sina TVprogram. Cecilia och jag är inte alltid överens men här håller jag verkligen med. Rätt måste vara rätt annars blir det hopplöst att orientera sig i debatten. Läs den!

*”Läsk” inbegriper också stilldrink, energidrycker, must m m 

Flaskvattnet fortsätter att flöda skriver Helsingborgs Dagblad. Men det stämmer faktiskt inte. Försäljningen av buteljerat vatten har minskat med 22 procent mellan 2006 och  2010. Det är en uppseendeväckande siffra och ett solklart trendbrott för en produkt vars försäljning ökade vålsamt snabbt i början av 2000-talet.*

2007 publicerade Konsumentföreningen Stockholm en rapport ”Vatten på flaska- en onödig lyx”, som visade att utsläppen av växthusgaser hade ökat från 20 000 ton per år 2003 till 32 000 ton 2006 på grund av ökad försäljning. En livlig debatt utbröt och många konsumenter fick sig nog en tankeställare. Varför släpa hem vatten på flaska från butiken för dyra pengar när man lika gärna kan dricka vatten ur kranen tänkte de, och försäljningen sjönk drastiskt. ”Förlorar man 15 – 20 procents försäljning  på bara några år, då har man problem”, som en vd för ett stort företag sa när jag berättade om flaskvattnets öde.

Nåväl, nu stiger konsumtionen en aning igen, och det är framförallt  vatten utan kolsyra som ökar. Konstigt. Det finns ju lika gott ur kranen på de allra flesta ställen i Sverige. Eller hur?

*) 2006 konsumerades 267,4 miljoner liter buteljerat vatten mot 1999 då vi drack 126,6 miljoner liter

I dag skriver DNs Karin Bojs om sambandet mellan hög konsumtion av kött och charkprodukter och cancer. Bland annat nämns nitrithaltiga charkprodukter som en riskfaktor.

Enligt EUs regler får charkföretag högst tillsätta 150 mg nitrit per kilo chark. Danmark har på grund av kopplingen mellan nitrit och cancer begärt undantag, där får man blanda in 60 – 100 mg beroende på produkt. För EU ekologisk chark är högsta tillåtna gräns 50 mg.

Det verkar som om många charktillverkare i Sverige ligger på den högsta gränsen, ca 140-150 mg.

Nitrit blandas i chark för att skydda mot den mycket elaka bakterien clostridium botulinum, men nitrit påverkar också korvar och annat så de får en mer tilltalande rosa färg.

Det är hög tid att Livsmedelsverket antingen, kräver undantag från EUs regler och sänker den tillåtna halten nitrit i charkprodukter  alternativt går ut med en stark rekommendation till tillverkarna att sänka nitrithalten till åtminstone Danmarks nivå.

Norges livsmedelsmyndighet  har i dagarna antagit nya kostrekommendationer där man bland annat lyfter fram att norrmännen inte bör äta mer än 500 gram tillagat rött kött och chark i veckan.

När får vi ett sådant råd, tro?

Omdiskuterade tillsatser som nitrit och även andra tillsatser kan troligen hållas på en lägre nivå om temperaturen i kyldiskarna sänks.

Nu ska det snart vara slut på min litania om mobiltelefoner, Apple och Phone House i synnerhet. Men kan inte låta bli att delge detta:

I går kväll slinker jag in i en Telenorbutik som jag råkar passera för att kolla utbudet av telefoner. Jag ska ju köpa en ny, och inte en iPhone! Tycker Samsung Galaxy II verkar bra men den är ju så himla stor… Så jag kollar runt lite.

Telenor verkar i alla fall ha en försäkrings som är vettig. 59 kronor per månad, d v s 700 kr,  och tappar man en iPhone i toaletten tar fuktskador 1 vecka på verkstaden att kolla upp. Går  den inte att reparera så får man en helt ny telefon i den vanliga förpackningen. Allt enligt försäljaren. Schysst tänker jag… Men så kommer det in en kvinna i 45 års åldern…

Hon har köpt en iPhone för tre dagar sedan. När hon ska använda telefonen visar det sig att den är sönder. Jaha, säger butikssäljaren, det där får vi titta på. Nu? säger kvinnan. Nej, den måste skickas in till reparationsverkstaden. Jaha säger kvinnan, och hur lång tid tar de på sig? Fyra veckor säger säljaren. Du menar alltså att jag som har köpt en helt ny iPhone som är obrukbar ska vänta fyra veckor på att någon tittar på den och under tiden ska jag inte ha någon telefon. Ja, sådana är rutinerna säger Telenorförsäljaren.

Är ni inte kloka? säger kvinnan. Vore det inte på sin plats att i stället be tusen gånger om ursäkt för att ni har sålt en telefon som är sönder och genast ge mig en ny? Nej det går inte säger säljaren.

Där lämnade jag butiken för jag tänkte att står jag kvar kommer jag få ett vansinnesutbrott och det verkade också kvinnan få. Räcker med ett tänkte jag och drog.

PS: Se kommentar från Telenor nedan

Eftersom jag har haft otur med tidigare mobiltelefoner så har jag alltså köpt en försäkring privat. Tycker inte att föreningen ska stå för kostnader för en ny mobiltelefon om jag klantar mig, tappar eller får en telefon fuktskadad.
Försäkringen kostade 1495 kronor. Svindyr, men så fick det bli. Jag tackade min skapare för försäkringen när mobilen föll i toaletten.
Väl hemkommen från min långa resa i måndags gick jag glad och nöjd till Phone House för att äntligen hämta en ny telefon. Min egen telefon gick ju inte att laga, det visste jag ju från början.

Men jag fick ingen ny telefon.

Jag fick en ”ersättningstelefon”, allt enligt Phone House – och Apples antar jag- finstilta försäkringsvillkor. Det kan vara en ny iPhone 4 , men det kan också vara en gammal som har reparerats till fullgott skick, sa säljaren. Självrisk 500 kronor. Totalt har jag alltså betalat 2000 kronor för en försäkring för att få en, troligen gammal, telefon.
OK. Om jag inte hade haft Phone House försäkring, vad hade jag då fått betala? Då hade jag haft möjlighet att få samma telefon för 1995 kronor (!). Kan jag få en ”ersättnings” iPhone 4S med bättre kamera i stället för den här mobilen (alltid något tänkte jag…)? Nej, det går absolut inte. Det godkänner inte Telia. Säljaren föreslog att jag skulle ta ersättningsmobilen, sälja den på Blocket för 2000 kronor, och köpa en ny för 2 800 kronor genom att förlänga abonnemanget.

Någonstans där tappade jag bort mig i resonemanget och begav mig till Telia.

På vägen bestämde jag mig att för att jag inte vill ha med varken Apple eller Phone House att göra. Aldrig mer. Jag kommer att ta ”ersättningstelefonen” och sälja den på Blocket. Så köper jag en ny Samsung direkt av Telia för en hundralapp mer i månaden än vad det fasta abonnemanget kostar. Visserligen tvingas jag teckna ett 24-månaders abonnemang och det hatar jag, men jag får bita i det sura äpplet.

Samsung har bättre kamera och video och en radio som man inte behöver ladda ner från nätet utan som går utan störningar både morgon och kväll. Dessutom två års garanti till skillnad från iPhone som bara har ett års garanti, trots att den går sönder lättare enligt uppgift från flera försäljare jag har talat med. Så är det med det.

PS: Se kommentar från Phone House nedan

Tycker hjärtligt illa om Apple och Phone House

Två dagar innan en fem veckors lång semesterresa kombinerad med jobb, tappar jag min Iphone i toaletten. Det är inte första gången, men förhoppningsvis den sista. Hoppades att den hade klarat den halva sekunden i vattnet, men mobilen sprakade till och tvärdog. Kortslutning. Goda råd var dyra. Tack och lov för min privata telefonförsäkring tänkte jag. Dyr, men nu kommer den väl till pass.

Men si så enkelt var det inte. Hade mobilen varit en Samsung eller annat märke hade jag fått en ny telefon på direkten av Phone House, där vi har avtal. Men nu var det en Apple. Då ska telefonen in på besiktning i 14 dagar för att kolla att den verkligen är stendöd och inte går att reparera. Dessutom kräver de att simkortet följer med till reparatören.

14 dagar! Jag ska ju resa bort i fem veckor! Jag vädjade på mina bara knän i butiken om en ny telefon, eftersom jag var bombsäker att den inte skulle gå att laga. Icke. Jag ringde till Phone House och klagade min nöd, högljutt, och frågade om de inte kunde göra ett undantag eftersom jag skulle ut på resa och verkligen behövde en telefon med alla lagrade uppgifter. Nix. Jag föreslog att jag kunde köpa en ny telefon, och om det mot alla förmodan gick att reparera min gamla fick jag stå mitt kast, om inte kunde de ju få min utbytestelefon tillbaka. Nix, det gick inte det heller. Mitt simkort då’? Nix det gick inte, det ska följa med telefonen. Om hur lång tid kan jag få en ny telefon och simkortet? Om ungefär fjorton dagar. Men då är ju jag på andra sidan jordklotet svarade jag. Nix. Det går inte att göra något, vi har våra rutiner svarar Phone House. Vems rutiner är detta frågade jag. Apples fick jag till svar. Kunde jag få telefonnumret till Apple och tala med dem och be dem göra ett undantag? Nix det gick inte. De hade inte telefonnumret. Men hallå…

Ingen skugga ska falla på den hygglige kille i Phone House butik som fixade ett annat simkort till mig som jag kunde använda i en mobil av gammal modell som fanns på jobbet. Men där fanns ju en bråkdel av de uppgifter jag hade behövt.
Uppenbarligen är det Apple som har dessa hårdnackade regler inskrivna i kontraktet mellan Apple och vidareförsäljarna. De verkar sitta helt i knät på Apple och tvingas till rutiner utan en enda möjlighet till avsteg.

Apple står numera som nummer 1 på listan på företag jag tycker riktigt illa om. Är man stor måste man vara snäll. Det är inte Apple. Phone House kommer god två på listan. De säljer en fullständigt värdelös försäkring för 1500 kronor. Ska förklara i morgon. Fortsättning följer.

PS 27/1: Läser just om  att det går bra för Samsung, men att Apple gör mycket större vinst. Kan i och för sig beror på ineffektivetet hos Samsung, men också på att Apple snor massa pengar av oss på grund av osjyssta villkor- inte sant…?http://www.mentoronline.se/iuware.aspx?pageid=132580&ssoid=149877.

PSS: Hur stavas osjyssta??? Hjälp!

Gästbloggare, Adam Svensson

Eftersom Konsumentföreningen Stockholm är en väldigt gammal förening springer vi i ibland på intressant information från förr. På kontoret hittade jag en gammal prisbok från 1962 som tillhörde en Konsumbutik. För att ta reda på hur prisutvecklingen på mat har varit under de senaste 50 åren gick jag till ett Coop Extra för att kolla upp priset på samma eller likvärdiga produkter. Många varumärken finns inte längre kvar men eftersom produkterna är någorlunda homogena tror jag inte att märkets värde har en avgörande betydelse. Dock finns det en mängd andra faktorer som spelar en stor roll på hur priserna ser ut.

En intressant upptäckt var hur mycket större alla förpackningar är idag. O’boy och kaffe köper vi idag nästan i bulk medan det var lyxprodukter i små förpackningar för ett halvt sekel sedan. Mindre förpackningar ger ökade kostnader i hantering och förpackningsmaterial.

Den viktigaste aspekten, som vi ofta förbiser i hur det var förr, är inflationen. Det kanske är svårt att tro men sedan 1962 har vi haft en inflation på 952,75 %. Vad vi kan tro är att varor har blivit dyrare medan det egentligen är värdet på valutan som har minskat. Här kan man enkelt räkna om värdet.

Inom jordbruket och tillverkning har det skett en otrolig utveckling när vi ser till effektiviseringen. Mer spannmål per hektar kan skördas och färre arbetstimmar behövs i både jordbruk och tillverkningen med alla maskiners hjälp. Storskalig produktion med minimerad arbetsinsats ger lägre kostnader.

När vi gick med i EU förändrades mycket i handeln. Att analysera exakt vilken betydelse det har för priset skulle kräva mer utrymme än vad jag har plats med här.

Momsen har sedan 1962 pendlat både upp och ner, från 6,4 % till dagens 12 % för livmedel.

Bostadskostnaderna har generellt höjts vilket har gett ändrade förutsättningar för hur mycket vi kan eller är villiga att spendera på mat. Men samtidigt har den disponibla inkomsten ökat vilket gör att vi i dagens läge har mer pengar i hushållet att spendera på annat än de fasta utgifterna.

Det finns givetvis andra faktorer som inte nämns här. T.ex. kan vi inte, av givna skäl, göra någon jämförelse av matens kvalitet nu mot då.

Adam Svensson, Konsumentföreningen Stockholm