Godis är föräldrarnas ansvar – inte butikernas. Det är rubriken på Karin Ahlborgs krönika i Aftonbladet i dag. Jag håller med om att det är föräldrarna som ska ta ansvar för vad barnen får för mat, och inte livsmedelsbutikerna. I princip. Men jag begriper inte varför vägen till kassan ska kantas av godis och choklad, även om det blivit bättre i många butiker de senaste åren. Tufft för föräldrar med tjatande barn men också tufft för sötsugna tjockisar som har svårt med impulskontrollen.
I England finns inget godis vid kassorna. Organisationen ”Food Commission” förde en kampanj mot godiset för några år sedan ”Chuck snacks out of the checkout”. Och de stora livsmedelskedjorna rättade sig efter det. Fel? Nej det tycker inte jag.
Själva har vi engagerat oss i att livsmedel riktade till barn ska bli mer hälsosamma. Så numera finns det inte Kalas Puffar med 50 procent -eller barnyoghurt med 20 % socker. Fel? Nej, det är väl utmärkt att industrin tänker igenom sitt sortiment och gör det mer hälsosamt. Även när det gäller produkter med roliga gubbar på förpackningarna. Överhuvud taget har sockerinnehållet sjunkit i fruktyoghurt. När vi uppmärksammade frågan hade vanlig fruktyoghurt 13 -14 procent, nu 6 – 7 procent. Det är väl bra, Karin?
Men, även om vi har engagerat oss i frågorna som Karin tar upp skulle vår förening aldrig någonsin skrika på lagstiftning. Never!
Vi vet att det går att påverka på andra sätt. Och vi lyckas. Läs våra rapporter om marknadsföring av livsmedel till barn.
Comments on this entry are closed.
Kan tipsa om det brittiska programmet ”Säljknep eller vetenskap”, som jag igår såg på SVT2. Går nu att se på SVT-play (http://svt.se/2.127691/sida?lid=puff_1870053&lpos=lasMer). Tydligen var det ett program i fyra delar. Gårdagens program (del 3) handlade om marknadsföring av produkter riktade till barn, däribland livsmedel.
Tack Elin, ska titta vid tillfälle. Det låter intressant.
Hej Louise,
I närheten av godishyllan hittar man ofta serietidningar. Numera med inplastad leksak-på-köpet. Denna vecka har Kalle Anka-tidningen ett poker-paket som leksak-på-köpet. Förra veckan skrev DN om unga vuxna som genom falska förhoppningar invaggas i spelberoende, http://www.dn.se/nyheter/sverige/manga-unga-beroende-av-natpoker-1.776954.
På Egmonts hemsida kan man bl a läsa att ”Föräldrar har stort förtroende för Kalle Anka och ser det som positivt att barnen får en chans till lästräning på ett underhållande sätt. Varje nummer av Kalle Anka plastas och det finns många möjligheter till kreativa samarbeten och sampling… Ett införande i Kalle Anka & Co når 30% av målgruppen tjejer och killar 7 till 14 år – varje vecka!” Det är dock stor skillnad på att marknadsföra produkter från Egmonts ”strategiska samarbetspartners” Disney, Hearst, och Mattel och att lekfullt introducera spelindustrin till en ung och ofta nätsurfande målgrupp.
Jag önskar att COOP följer ICAS exempel och tar in den annonsfria, svenska barntidningen Tivoli i sortimentet. Jag önskar också att Egmont, som har så gott som monopolställning på barntidningsmarknaden, funderar över vad socialt ansvarstagande innebär i praktiken. Jag vill slutligen varmt rekommendera den brittiska debattboken CONSUMER KIDS – HOW BIG BUSINESS IS GROOMING OUR CHILDREN FOR PROFIT av Ed Mayo and Agnes Nairn.
AMCA
Hej Anna, tack för tipset. Vi vet genom egna undersökningar i vår Föräldrajury på nätet att föräldrar är mycket negativa till alla leksaker som hänger med serietidningar och annat. Vi har försökt att påverka Egmont, som inte kommer att sluta med leksakerna, att åtminstone göra dem av bättre kvaliltet så att de inte går sönder på direkten. Jag tror faktiskt att kvaliten har blivit något bättre, men det är klart, man kan ju förundras över innehållet. Ett pokerspel (!), även om jag nu inte tror att barnen blir spelberoende för det.
(Ojoj, får man skriva ”tjockisar”? De blir säkert kränkta.)
Som förälder är det mitt ansvar att säga nej. Jag kan det. Och mina barn har hittills aldrig skrikit om detta i en affär. På lördagarna går vi till affären med det uttalade syftet att köpa godis. Övriga dagar köper vi inte godis, det bara är så. Självklart kan det förekomma undantag, om man skall ha kalas tex.
Frågan är så mycket större än att bara säga nej till barnen. Det finns många (tex tjockisar och blivande tjockisar för att använda samma ord som du) som inte kan säga nej. Varken till sig själva eller till barnen. Och det är affärerna inte sena att utnyttja – och där är Coop lika goda kålsupare som de andra.
Detta att ”unna sig något” har gått fullständigt överstyr, det är vagnen full med läsk, snacks, godis och kakor som gäller veckan lång, för väldigt många. Och vad jag förstått har butikerna väldigt goda marginaler på denna sortens produkter, så det är inte så konstigt att affärsdrivande företag tar chansen att fylla gångarna med söta onyttigheter. Om de skulle försöka ”ta sitt ansvar” för folkhälsan skulle vinsterna minska, och det är en ganska dålig affärsidé. Så som konsument får man stålsätta sig när man skall handla. Inköpslista är jättebra. Och att äta mat innan man handlar.
Hej Pernilla,
Javisst är det de goda marginalerna som gör att godiset exponeras vid kassorna. Men jag tycker nog att det har blivit något bättre i många butiker på senare tid. Inte bra, men bättre. Precis vid kassorna är det inte så mycket godis längre, utan mest Läkerol och tuggummin. Goda marginaler där också.
Men det är nog lika goda marginaler på nötter, minst, för de har exploderat som ”impulsprodukter” i butikerna. Nyttigare absolut, men med lika många kalorier som lösgodis.
Coop Extra på Medborgarplatsen har varken lösgodis eller choklad vid kassorna utan långt därifrån. Ska ta reda på hur det går, om de förlorar pengar på det. Det gör de säkert. Återkommer!
Jag håller med om att det är både föräldrarnas och butikernas ansvar att tillsammans hjälpa de som har svårt att låta bli tidningar och godis. Hemma är fukt och grönt väldigt exponerat och det känns bra.
Visst är det bra om butikerna hjälper folk att avstå sötsaker eller säga nej till barnen. Men som förälder kan man inte säga att det var ”butikens fel” att man köpte godis till barnet – det är faktiskt kunden som fattar köpbeslutet.
Jag betraktar inte butikerna som några bundsförvanter som vill hjälpa mig att köpa bra grejer, utan är helt övertygad om att de bara ser till sin egen vinning och försöker snärja mig på alla möjliga sätt. Äta bör man, annars dör man – alltså måste vi handla mat. Men jag fattar oftast köpbesluten redan hemma, när jag skriver inköpslistan. Sen kan de ställa ut Gobiten-mazariner i gångarna bäst de vill.
Pernilla: Håller absolut med dig, det är kunden och ingen annan som fattar köpbeslutet. Det är ingen annans ansvar. Men jag tycker ändå det är korkat med vrålmycket godis i närheten av kassorna, speciellt mot bakgrund av att Coop och andra kedjor uttalar som ett av deras viktigaste åtaganden är att de ska underlätta för kunderna att göra hälsosamma val.
Det är klart att det är korkat! Åtminstone ur ett individ- och samhällsperspektiv. Men altruism är en dålig affärsidé. Och pengarna kommer först för affärsdrivande företag (även om de kallar sig ”kooperation”). Men att slå sig på bröstet och säga ”vi sätter pengarna först” lär inte sälja så bra, därför måste man hitta på andra budskap som man sen, tja, inte precis lever efter, men som låter bra.