Jag fortsätter att fundera på hur det kommer sig att maten är så jämförelsevis billig i dag enligt min högst ovetenskapliga undersökning av några matpriser 1993 och 2011. Inte minst mot bakgrund av att flera dagligvarukedjor, nu senast ICA, har gått ut i stora annonser och deklarerat att de kommer att sänka matpriserna ytterligare. Först ska det ske på egna varumärken och sedan på övriga leverantörers.Vad får det för konsekvenser?
Först en rättelse: Vår disponibla inkomst har inte stigit med det dubbla som jag skrev i ett tidigare inlägg. Det var inte helt korrekt. Den har stigit med drygt 42 procent mellan 1993- 2009. Disponibel inkomst visade sig vara ett svårt och knepigt begrepp med många bottnar. Det var inte så enkelt som läsa av första bästa tabell. Med hjälp av SCB och Jordbruksverket är frågan nu utredd. Vill du veta hur man kommer fram till siffran 42 procent? Läs längst ner i inlägget.
Klart är i alla fall att på många vanliga basvaror knappt har stigit alls i pris sedan 1993 och att vissa till och med är billigare i dag, i löpande priser. Och mellan 1993 och 2009 minskade livsmedelshandelns andel av hushållsbudgeten från 19 procent till dagens 12 procent med hänsyn tagen till inflationen.
Här är några förklaringar: EU-medlemskapet 1995, förstås. Det innebar minskade tullar och ökat utbud av varor från andra länder. Konkurrensen har också ökat genom fler stormarknader och riktiga lågprisbutiker som Lidl och Netto. 1996 sänktes matmomsen från 21 till 12 procent. Teknikutvecklingen har lett till rationaliseringar och effektiviseringar. Färre anställda behövs när order läggs automatiskt, datasystemen är effektivare och vi själva scannar varorna så att antalet kassor kan dras ner i butikerna.Vidare har handeln har utvecklat egna varumärken som är billigare än marknadsledarena och som också har satt press på övriga leverantörerna att sänka priserna. Råvarukostnaderna har också varit relativt låga tills för några år sedan. Nu åker foder och spannmålspriser upp och ner, men klart är att råvaruleverantörer som mjölk, kött- och grisbönder har svårt att klara sig på sina jordbruk. De överger jordbrukandet eller rationaliserar och slår ihop till större djurbesättningar och arealer för att få debet och kredit att gå ihop. Lönsamheten är usel på många ställen men produktiviteten har ökat.
Nåväl. Frågan är om det är bra eller dåligt att matpriserna nu pressas ytterligare? Jag kan faktiskt inte bestämma mig. Givetvis är det bra för alla som har ont om pengar. Men kommer prispressen leda till att kvaliten på maten blir sämre? Hur går det med djuromsorgen? Bönder som har god lönsamhet sköter ofta om sina djur bättre än de som inte har pengar över till investeringar eller utbildad arbetskraft. Kommer vi att få se ännu färre anställda i butikerna, så att vi får gå omkring i timmar ( känns det som…) och leta efter någon som kan visa på vilken hylla pumpakärnorna finns? Jag bara undrar…
Här kan du lära dig om ”disponibel inkomst”: Det här med disponibel inkomst var inte så enkelt som jag trodde, utan en hel, knepig vetenskap. Med hjälp av Jordbruksverket och SCB har vi nu enats om att den disponibla inkomsten, medianinkomsten, har ökat från 139 400 kronor till 191 699 kronor, d v s med 42 procent. Att det står disponibel inkomst per konsumtionsenhet betyder att hushållets disponibla inkomst har justerats efter försörjningsbörda. Detta görs främst för att man ska kunna jämföra köpkraften hos olika typer av hushåll, t.ex. ett tvåpersonershushåll med ett trepersonershushåll.
Så här räknar SCB ut den disponibla inkomsten. Läs här. Så nu vet vi det!
