Tror aldrig jag varit så smutsig. Det röda dammet lägger sig som en matta över kroppen när vi skumpar omkring på vägarna på landsbygden nordväst om Nairobi, Kenya. Dammet ger sig inte ens av i duschen när vi kommer fram till landsbygdshotellen, handdukarna vi torkar oss med blir alldeles röda. Men vad gör det. Inte ett dugg.
Överallt möts vi av så himla fina människor, småbönder som på mycket kort tid, kanske 2-3 år har gått från djupaste fattigdom till gladaste framtidstro. I går träffade vi bönder som har odlat te, det gör de fortfarande. Men en del av jordplättarna ger numera också foder till kon och kalven som de har köpt, kål, passionsfrukt, avokado, mango, potatis, tomater och mycket annat. De har fått utbildning genom Vi-skogen för att ta hand om jorden och regnet, att odla flera grödor, föröka plantor och mycket mer.
Låter jag nyfrälst på biståndsverksamhet. Ja faktiskt, det är jag. När det sker så här.
I dag besökte vi ett kaffekooperativ som har fått hjälp alla oss som bidrar till Vi-skogens verksamhet. Hundratals bönder säljer inte längre sin kaffeskörd till uppköpare utan har gått ihop och har investerat i teknik för de många moment som måste till för att kaffebuskens bär ska bli till kaffebönor. De äger helt enkelt två kaffefabriker tillsammans. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det är det. Jag lovar.
Så många nyfikna, trevliga och stolta bönder och rådgivare vi träffar på vår resa och så stolta vi kan vara som hjälper dem på vägen. De allra mesta gör de själva. Och så positivt att se utveckling av landsbygden. Det sämsta är när bönder och deras ungdomar flyttar in till Nairobis slum, en grogrund för den kriminalitet som florerar i landet.
För övrigt begriper jag inte hur kaffe kan vara så billigt när det är så knepigt och tar så lång tid att tillverka.