”Detsamma gäller Livsmedelsverkets senaste giv: att vi ska halvera saltintaget. Det är ett råd som >>inte kan skada<< men som inte heller är vetenskapligt säkertställt. Forskare har grälat om saltets betydelse för högt blodtryck, och därmed en ökad risk för hjärtsjukdomar och stroke, i 100 år utan att någon har kunnat presentera en studie som en gång för alla slåt saltkaret i bordet."

och avslutar med:

"….för den stora majoriteten verkar det inte spela någon roll om vi fortsätter att äta omkring tolv gram salt om dagen istället för sex gram"

Undrar vem jag ska lita på?

Sen undrar jag hur säkra beräkningarna av hur mycket salt folk får i sig är. En inte obetydlig del av det salt som köps in hälls ju bort med t.ex. pastavatten eller används ibland till något helt annat än matlagning, till exempel trolldeg. Baseras siffrorna på försäljning av bordssalt till hushåll och industri så finns det stort utrymme för att antaganden om bortfall ska vara fel. Problemet, om det nu är ett problem, är kanske inte så stort som man har antagit.

Jag kan hålla med om att vissa, som är känsligare än andra, kan ha nytta av att aktivt dra ner på saltintaget utöver vad vi alla borde göra av andra orsaker (dra ner på chips, snacks, skräpmat och kanske charkprodukter). Men därifrån till att alla borde dra ner på saltet oavsett känslighet och oavsett blodtryck tror jag är att gå för långt. Att försöka få i en gamling med nedsatt aptit tillräckligt med näring från en reglementsenligt mager, osötad, fiberrik, nästan osaltad kost är betydligt svårare än om man tillsätter lite fett, salt och socker så att maten smakar mer än en spånskiva. Och för den hälsomedvetna som följer rekommendationen från vissa håll om minst 2-3 liter vatten/dag och samtidigt drar ner saltet till ett minimum så är hyponatremin inte långt borta en varm dag.