Louise Konsumentkoll

Lyssnar på P1s reportageserie ”Matens pris” om vedervärdiga miljö-och hälsokonsekvenser när soja besprutas med skadliga bekämpningsmedel i Brasilien. Soja som sedemera blir foder tillvåra svenska kött- och mjölkdjur. 

Under förutsättning att radiointervjun i dag med Lantmännens chef för hållbarhetsfrågor inte blev klippt på ett för honom väldigt ofördelaktigt sätt, så är det en del jag inte begriper.

Sojaodlingen i Brasilien och svenska lantbruks inköp av mängder av en miljö- och hälsomässigt förkastlig fodersoja har ju diskuterats i många, många år. Lantmännenchefen lät förvånad över frågan. Försök har gjorts, och om jag inte minns fel ganska lyckosamma sådana, med att i stället ha raps som ersättning till soja. Och bekämpningsmedlen Paraqvat och Metamidofos känner till och med jag till som inte dagligdags arbetar med frågan. Jag trodde faktiskt att de förbjöds över hela världen för något år sedan. Ett utslag av min alltför stora godtrogenhet.

Det är hög tid att säkra ett okej sojafoder till bland andra våra svenska kött- och mjölkkogårdar. Vi betalar ofta bra mycket mer för det svenska produkterna, ”för de svenska mervärdena”. Låt oss då vara säkra på att inte djuren är uppfödda på en helt oacceptabelt producerad soja. Låt ett bra foder ingå i ”mervärdena”.

Det kan vara dags för handeln att sätta tryck i frågan- eller hur Coop och övriga livsmedelskedjor?

Undra hur mycket mer köttet och mjölk en skulle kosta per kilo om svenska lantbrukare sa nej till foderråvaror sprutade med Paraqvat eller andra medel förbjudna i EU? Går lantbrukare över till bättre foder som är dyrare, så ska de ha betalt för det också.

Vi äter massor av kött i dag och kött är förhållandevis billigt jämfört med för 15-20 år sedan. Några kronor mer per kilo kött borde vi klara av i utbyte mot ett acceptabelt foder. Eller hur?

Foder till ekologiska djur besprutas inte. Men ekologiskt kött utgör fortfarande en försvinnande liten del av den svenska marknaden och dras också med andra regler som fördyrar produktionen. Det mesta kött som säljs är från så kallade ”konventionella” gårdar.

Aftonbladet har blindtestat kolsyrat vatten! Coop X-tra (5,25/l) vann före trendmärken som San Pellegrino (20 kr/l) och och Evian (18.50/l). Skoj! De kom på sist och näst sist i en test av sju varumärken. Trendiga varumärken förför, men står sig ofta slätt i blindtester.

På andra plats i testet kom helt vanligt kranvatten som körts genom en kolsyremaskin.

Just det. Kvalitén på vårt kranvatten är ypperligt, så varför köpa flaskvatten? Det finns större miljöbovar än vatten på flaska. Men trots det – ca 15 000 lastbilar kör omkring med vattnet på våra vägar varje år.

Är vatten på flaska en onödig lyx? Det får var och en avgöra men frågan bör ställas tycker vi!

Annika Creutzer slår ett slag för kolsyremaskinen i sin krönika. Vi har just köpt en sådan. Jag borde använda den oftare nu när den står där, men den kommer bra till pass när vi får gäster. En droppe hemmagjord flädersaft i flaskan gör susen!

Har just hittat ”Matblogg- äventyr i matens värld” som är riktigt läsvärd. I dag finns ett inlägg med exempel på tio snygga livsmedelsförpackningar de har hittat i Sverige och andra länder.  Håller helt med Christopher och de andra, att ovanliga, skojiga och snygga förpackningar gör det väldigt mycket roligare att handla mat.

 Jag har ju efterlyst exempel på spektakulära flaskor med buteljerat vatten. Här har vi ett exempel där designern har ”vridit till det”. Hittade flaskorna på en livsmedelsmässa i Paris för något år sedan.

Det är intressant att följa utvecklingen på flaskvattenfronten, trots att vi ställer oss frågande till att försäljningen av buteljerat vatten har ökat starkt. Vattnet ur kranen på de flesta ställen i Sverige är ju gott, lättillgängligt, billigt och av en kvalitet som människor skulle skatta sig lyckliga över i många delar av världen.

Fast på senare tid har ju flera svenskar ställt sig samma fråga, så försäljningen buteljerat vatten har sjunkit ordentligt, med 13 – 15 procent sisådär, sedan 2007. 

Gästbloggare: Ulrika Lamberth

Köpte en induktionshäll i augusti 2007 för 6990 kronor. Mycket pengar, men ett medvetet val, eftersom tillverkaren Cylinda står för bra kvalitet och vi var nöjda med tidigare köp. Och inte minst för att försäkra oss om att hällen skulle hålla ett tag.

Nu är 7000-kronors hällen trasig och måste repareras för drygt 5000 kronor. Ett år och sju månader efter att den installerades! Cylinda har bara garanti i ett år så den gäller inte längre. Återstår konsumentköplagen som ger oss konsumenter tre år att reklamera ett ursprungligt fel, till exempel ett fabrikationsfel, på en vara. Men, eftersom det gått mer än sex månader, så är det upp till mig att bevisa att felet är ursprungligt. Och hur i herrans namn ska jag kunna göra det? Jag vet inte vad det är för fel eller hur det uppkommit. Jag är inte elektriker! Hällen sitter där den sitter och har använts högst normalt i en tvåbarnsfamilj.

Konsumentverket medger att det är svårt för en konsument när det gäller att bevisa ett ursprungligt fel och man behöver hjälp av en oberoende expert. Men, affären där jag köpte hällen säger att de helst inte reparerar så länge reklamationstiden gäller, eftersom tillverkaren då kan hävda att reparationen åsamkat skada. Moment 22 minst sagt.

Enligt Cylinda är det inget ursprungligt fel och vi får ta det på vår hemförsäkring. Slutnotan blir 1200 kronors självrisk. Bättre än drygt 5000. Men, lik förbannat så gnager det i mig. Är det verkligen okej att en produkt som kostar nästan 7000 kronor att köpa ska gå sönder så snabbt och vara så dyr att laga? Är det en kvalitetsprodukt när kvalitén inte varar längre än ett år och sju månader. Får vi samma fel en gång till så kostar ju eländet mer att reparera än att köpa en ny. Sjukt!

Hur kommer man runt det här? Coop har en garantitid på två år på ”allt som har sladd”. Jag hade i alla fall varit gladare idag om jag handlat hällen där.

Ulrika Lamberth