Nästan hälften av svenskarna oroar sig över maten. Av dessa oroar sig 24 % sig för tillsatserna i maten. Men inte någon ( 0 procent!) oroar sig över att vi äter för mycket salt, enligt en undersökning av YouGov. Detta trots att inget i dag tyder på att vi blir sjuka av livsmedelstillsatserna (1), däremot kan vårt höga saltintag bevisligen leda till för högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdom och död.
I dag var jag på ”saltmöte” på Livsmedelsverket tillsammans med livsmedelsbranschen. 70 procent av
saltet vi äter får vi i oss med maten vi köper i butikerna. De resterande 30 procenten strör vi själva på maten. Vi äter nästan dubbelt så mycket salt som är nyttigt för oss. Men vi bryr oss inte. Därför är det svårt för livsmedelsindustrin att sänka salthalten, eftersom vi gillar salt mat. Trots det har många industrier successivt minskat på saltet. Bra.
Annica Sohlström, chef nutrition och Anette Jansson, ”saltansvarig”m m, Livsmedelsverket
Nu krävs det ytterligare ansträngningar att få ner salthalten i maten, det var alla överens om vid mötet. Likaså var alla överens om att myndigheter, konsumentorganisationer, forskare, restauranger och livsmedelsbranschen med flera måste samarbeta för att öka konsumenters kunskap om att för mycket salt inte är bra för hälsan. Det känns bra. Nu gäller det bara att fundera ut hur det ska gå till…
(1) förutom azofärgämnena och att vissa kan vara överkänsliga för vissa livsmedelstillsatser
{ 5 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }
Salt är väl ett av de giftigaste livsmedel vi har, eller?
Nja, det är inte alla som är överens om nödvändigheten av att sänka saltintaget. T. ex. http://junkfoodscience.blogspot.com/2009/01/who-decides-what-you-can-eat-sating-on.html hävdar en helt annan åsikt. Ett ganska långt inlägg på engelska. men väl värt att läsa och fundera över.
Sen undrar jag hur säkra beräkningarna av hur mycket salt folk får i sig är. En inte obetydlig del av det salt som köps in hälls ju bort med t.ex. pastavatten eller används ibland till något helt annat än matlagning, till exempel trolldeg. Baseras siffrorna på försäljning av bordssalt till hushåll och industri så finns det stort utrymme för att antaganden om bortfall ska vara fel. Problemet, om det nu är ett problem, är kanske inte så stort som man har antagit.
Jag kan hålla med om att vissa, som är känsligare än andra, kan ha nytta av att aktivt dra ner på saltintaget utöver vad vi alla borde göra av andra orsaker (dra ner på chips, snacks, skräpmat och kanske charkprodukter). Men därifrån till att alla borde dra ner på saltet oavsett känslighet och oavsett blodtryck tror jag är att gå för långt. Att försöka få i en gamling med nedsatt aptit tillräckligt med näring från en reglementsenligt mager, osötad, fiberrik, nästan osaltad kost är betydligt svårare än om man tillsätter lite fett, salt och socker så att maten smakar mer än en spånskiva. Och för den hälsomedvetna som följer rekommendationen från vissa håll om minst 2-3 liter vatten/dag och samtidigt drar ner saltet till ett minimum så är hyponatremin inte långt borta en varm dag.
Cathy: Kloka ord.Du har helt rätt att saltintaget är svårt att uppskatta. Det säkraste sättet är att mäta salt i urinen, och då ligger enligt en ny undersökning från Sahlgrenska just yngre män på ett högt saltintag, ca 11 gram/ dag mot rekommendationerna om 6 – 7 gram salt per dag, medan andra målgrupper ligger något lägre.
Och ja, det här med hur skadligt ett högt saltintag egentligen är debatteras mycket och precis som du skriver är inte alla känsliga, och givetvis finns det också andra mycket viktiga orsaker till högt blodtryck. Nu är inte jag världens saltexpert, men jag har följt frågan i några år och och vad jag förstår är beläggen för salt kopplat till högt blodtryck numera mycket tydliga. Sedan kommer väl inte alla forskare att vara överens ändå förstås och väl är det. Det ligger i vetenskapens natur.
Håller fullständigt med dig om att det är enormt viktigt att göra maten smaklig och god, inte minst för äldre och sjuka personer. Och att då dra ner på saltet eller sockret är helt feltänkt.
Min poäng är dock att vi normalfriska kan vänja oss vid mindre salt mat om industrin drar ner salthalten successivt under en längre period. Tänk t ex hur många det var som inte kunde tänka sig kaffe utan socker förr, och numera nästan spottar ut kaffet om de råkar få socker i kaffet. Själv tycker jag det är jätte äckligt med smörgås med margarin för att jag numera inte har något matfett på smörgåsen alls. Det åt jag med god aptit för några år sedan.
Detta var ju spännande. Såg i en kommenterar en länk till ”den föraktade falukorven” av Karin Ahlborg där man kunde läsa ett ”smakprov” av boken. Hon skrev på sidan 14 i detta smakprov om salt så här:
”Detsamma gäller Livsmedelsverkets senaste giv: att vi ska halvera saltintaget. Det är ett råd som >>inte kan skada<< men som inte heller är vetenskapligt säkertställt. Forskare har grälat om saltets betydelse för högt blodtryck, och därmed en ökad risk för hjärtsjukdomar och stroke, i 100 år utan att någon har kunnat presentera en studie som en gång för alla slåt saltkaret i bordet."
och avslutar med:
"….för den stora majoriteten verkar det inte spela någon roll om vi fortsätter att äta omkring tolv gram salt om dagen istället för sex gram"
Undrar vem jag ska lita på?
Själv tror jag att WHO, Världshälsoorganisationen, inte är en så tokig källa. Och där rekommenderar de ett minskat saltintag som en av flera åtgärder för minska risken för stroke och hjärt-kärlsjukdom. På Livsmedelsverket i går presenterades resultat av stora nya studier.