Fick skrämselhicka när jag läste Livsmedelsverkets rapport om antibiotikaresistens. Begrep att jag högst troligen är bärare av antibiotikaresistenta bakterier typ ESBL. Bakterier som inte antibiotika biter på om jag blir sjuk. Inte bra. Läskigt. Men tydligen något man får räkna med om man som jag varje år vistas i främmande länder där resistenta bakterier frodas. Inte bara Asien där jag råkar vara en gång per år. Italien och Grekland har också ett helkasst läge och andra länder kommer hack i häl.
Känns som om jag går med en apterad bomb i mig. Tänk om jag smittar ner folk med bakterier där antibiotika inte funkar. Fy farao.
Hur ska jag skydda mig från att smitta andra frågade jag i går på Livsmedelsverkets seminarium om antibiotikaresistens kopplat till livsmedel. Genom att tvätta händerna noggrant efter toalettbesök. Det gör jag faktiskt redan. Och vara noggrann med hygienen i köket. Ok, kan nog göra mer där. Något annat kan man tydligen inte göra. Man kan förstås stanna hemma i Sverige. Det tänker jag inte göra. Och jag lär inte vara ensam. 400 000 personer åker till Thailand varje år och mängder till Italien, Grekland och Spanien. Många lär komma hem med motståndskraftiga bakterier.
Men oavsett. Under 1900-talet har medellivslängden ökat med 25 år i västvärlden. Mycket tack vare antibiotikan. Får man antibiotika ska bakterier om orsakar blodförgiftning, lunginflammation och urinvägsinflammationer dö. Det gör de inte alltid i dag i Sverige. Det gör de sällan i många länder. Bara inom EU dör 25 000 personer i onödan för att antibiotika inte längre biter. Drabbas värst gör barn som är för tidigt födda, människor där immunförsvaret har slagits ut pga cancerbehandling eller transplantation samt andra sjuka och gamla.
Sverige har fortfarande ett gynnsamt läge när det gäller antibioitkaresistens på grund av förhållandevis hyfsat låg förbrukning inom humanmedicinen och låg antibiotikanvändning i djurbesättningar. Men så ser det inte ut i resten av världen.
Vad göra? Vi kan alla hjälpas åt att hålla antibiotikaförskrivningen nere. Gynna djurproduktion med låg antibiotikaförbrukning, typ svensk, och inte själv propsa på antibiotika vid lättare åkommor.
I övrigt behövs globalt samarbete. Samarbete, samarbete, samarbete. Samarbete mellan veterinärer, läkare, sjukvård, myndigheter, livsmedelsbransch, läkemedelsindustri, medborgare, ja alla som kan hjälpa till.
Det är glädjande att frågan om minskad antibiotikaresistensen nu ligger högt på mångas ”att göra-lista”. WHOs till exempel. Antibiotika är ett av de absolut viktigaste läkemedlen som finns. Det måste vi slå vakt om.
{ 0 kommentarer… lägg till en nu }